En riktig socialdemokrati, vad betyder det? Frågan ställer Carl Hamilton (obs författaren och krönikören, inte FP-politikern!) i en engagerad och välskriven debattbok, fullsmockad med förslag och fakta. Hamilton tar bland andra S-ideologen från 1920-talet  Nils Karleby och statsvetaren Sheri Bergman i handen, utmanar sina och rörelsens värderingar och söker svaret på hur ett stort och framgångsrikt parti kunde tappa både fotfäste och själ. Hur hitta sig själv mellan frihetslängtan och beroende? Låt er inspireras av en påläst och ovanligt idérik berättare.

Hamilton är inte bekännande socialdemokrat, men upptäcker under arbetet med boken ”värderingar som fallit i träda.”  Och att dessa värderingar var starka.  Han ser ett parti som inte uträttat särskilt mycket i förhållande till sin storlek, men också en kärna av grundläggande övertygelser att bygga vidare på.
  De lösningar han föreslår spänner över ett brett fält. I vissa delar undrar man om Löfven har tjuvläst, för Hamilton skriver mycket om det viktiga i att skapa nya resurser, om innovationer och utvecklingskraft som driver tillväxt. Han är samtidigt stenhårt mot eu-projektet och finansmarknadens glupska kortsiktighet, utan personligt ansvar, liksom mot det ansiktslösa ägandet, där statens ovilja att ta ägarmakt och använda  sitt inflytande får hård kritik. ”Störste ägare i Nordea är en finsk riskkapitalist, som med ständigt samma muntra cynism prisar de mest negativa sidorna hos finansmarknaden.” (s. 203)

Hans egen palett innehåller både rot och rut, platsskatt och fastighetsskatt, förstatligade skolor och blandat ägande – men under stenhård kontroll – i välfärdssektorn.  Han återknyter  till den tidigare och framlidne Tidenredaktören Nils Karleby och hans skrift socialismen inför verkligheten.
  ”Socialismen är inte en brytning, utan ett fullföljande av borgarklassens kamp. Temat återkommer ständigt. Socialdemokratin fullbordar liberalernas löfte genom att inte bara försvara friheten i princip utan även göra den praktiskt möjlig och tillgänglig för alla.”
  Socialdemokratin, slår Hamilton fast, ska vara ett samhällsbärande parti. ”Partiet ska vara ett parti av annan typ, eller inte alls.”
  Antar Löfven utmaningen?