”Kören blev som en extra familj”

Det är en solig men kylig dag i Malmö. Valentina Öberg har mössan på när hon cyklar mellan brukarna. Den tänker hon kanske behålla på även inomhus nu när en fotograf är med, hon oroar sig för håret. Någon timme innan har hon ringt och bett Valter Larsson, 89 år, att sätta på kaffe. Han har redan satt fram koppar och satt på sig en slips med noter på.
  – Vet du vad Tina, i dag duschade jag och tänkte nu ska jag klä mig fin. Tur att jag kom ihåg hur man knyter slipsen, säger Valter.
  Det här är Valentinas andra arbetspass det här dygnet. Hon har jobbat tre timmar på natten med att dela ut tidningar, och sovit en knapp timme innan hon cyklade iväg till hemtjänsten. Som KA berättat tidigare har Malmö en hög andel timanställda, och Valentina är en av dem.  Därför har hon inte sagt upp sin fasta tjänst som tidningsbud än. 
  – Jag jobbar mycket i hemtjänsten nu för de behöver mig. Det är jag som jobbar när ingen annan kan, i bland elva dagar i sträck. Jag är aldrig ledig på helgen, säger Valentina och fortsätter:
  – Men jag trivs här, det är ett litet och bra område.
  – Och så har du ju mig att komma till, fyller Valter i.

Valter Larsson har redan satt fram kaffekoppar när Valentina kommer.

Valter har jobbat hela livet som järnvägsman. Det största fritidsintresset var sång, och på väggar och bord finns bilder på olika körer. Men vid köksbordet står en uppställd tidningsartikel med en stor bild på Valentina. Valter Larsson tänder ett ljus och tar lite vin till biffen, och tittar på fotot.
  – Han har familjen framför sig i andra rummet, säger Valentina.
  Men det är inte så här det brukar gå till. Tiden går ofta fort och hon har knappt tid sitta ned i vanliga fall. Den här dagen har Valentina jobbat undan så att det ska finnas tid, hon har blivit van vid att journalister och fotografer följer henne. Under 13 veckor syntes hon i SVT-programmet Den sjungande trappuppgången, en serie om en grupp människor som bor i stadsdelen Lindängen i Malmö och som tillsammans bildade en kör. De repeterade inför ett stort framträdande med orkester i Konserthuset. 
Valentina stack ut i kören som utbildad klassisk sångerska, många hade bara sjungit lite eller inget alls innan. Men Valentina säger att kören betydde mer än hon först trodde.
  – Jag behövde dem mer än de behövde mig, de kan sjunga utan mig.
  Hur menar du?
  – I kören var jag bara mig själv, jag fick ett sammanhang och kände mig behövd. De lyfte mig allihop, och det kändes fantastiskt bra och underbart. Jag fick en extra familj.  Innan var jag en tyst människa som mådde dåligt, jag hade bara familjen som band mig till Sverige.

Valentina föddes i Uzbekistan, men har rest och utbildat sig i sång i flera andra länder. Hon träffade sin svenska man genom gemensamma vänner, och för tio år sedan flyttade hon till Sverige. Sedan dess har hon fått två barn och utbildat sig till socionom, vid sidan av tidningsutdelningen och hemtjänsten. Men trots att hon sökt 300-400 jobb på åtta månader har hon inte haft någon tur, inte än.
  – Det finns alltid många förklaringar till att just jag inte fått jobb. En person sa att jag ju har två jobb, andra frågar varför jag inte får jobb som vårdbiträde. Men det finns ju utbildade undersköterskor som får de jobben, säger hon.
  Valentina är inte tyst den här dagen. Hon berättar om sitt liv, ständigt på språng och ständigt trött. Särskilt engagerad blir hon när hon pratar om de människor hon träffar i hemtjänsten.
  – Jag brinner för att jobba med männi­skor, jag upplever dem som musik. Jag kan prata om olika saker och anpassa mig till dem som till olika rytmer.
  Hon blir glad av att gå till jobbet, säger hon, men tycker inte att allt står rätt till med hemtjänsten.
  – Jag har jobbat i tre år och sett många olika områden. Insatserna skiljer sig väldigt mycket åt, särskilt i stora områden. Där är det som ett löpande band, med mycket stress. Bara det att hitta rätt nyckel bland hundra nycklar tog lång tid.

Valentina trivs i hemtjänsten, men inte när jobbet ska skötas enligt löpande band-principen.

Det är bättre att jobba i ett mindre område. Hon kan brukarnas behov och vet vad kollegorna gör.
  – Vi ringer varandra på lördagar och söndagar och frågar om vi ska hjälpa varandra. Man blir tvungen att bygga upp en nära relation till sina kollegor. Jag tror det blir bättre kvalitet då.
  Valter Larsson har ätit upp sin lunch och det är dags för Valentina att cykla vidare. Hon har några besök kvar innan den här dagen är slut, och i natt delar hon ut tidningar igen. Trots allt positivt som tv-serien fört med sig är Valentina osäker på framtiden, i alla fall den här dagen.
  – Det gör mig galen att vara timmis. Jag kommer inte att orka jättelänge. Jag är på gränsen till att bli deprimerad och fysiskt sjuk. Det är väldigt tungt, säger hon när hon cyklar vidare.

Bara några veckor efter intervjun har Valentinas liv förändrats. Efter flera år som timanställd hon har nu fått ett jobb som biståndshandläggare inom socialtjänsten.
  – Det är ett vikariat på tre månader, men det känns ändå bra. Jag är inte timmis och får leva i lugn och ro i tre månader. Sen kanske jag är tillbaka i hemtjänsten igen.