Annethe Axelsson och Ida Hällberg.

– Man håller på med det man tycker är kul. Travet har alltid varit en familj, det spelar ingen roll om man är tränare eller dräng.
  Så säger hästskötaren Olle Green som har levt för travhästar i 40 år. Vi möter honom när han just kommit tillbaka till stallet från lunchen och vilan i det gula stora huset han bor i på gården i Upplands Väsby. Man följer inte arbetstider och jobbet är riskfyllt och tungt, säger han. Men Olle ångrar inte sitt val. Han spricker upp i ett leende när han säger:
  – Om jag var 15 år idag så skulle jag välja detta igen.

 Olle Gren.Olle Gren.

Idag är Olle 54 år och får besök av Annethe Axelsson som är regionalt skyddsombud (RSO) från Kommunal. Olle är inte med i facket, men tänker gå med nu när han får blanketter. Han säger att nu när han börjar bli till åren kan det vara bra med försäkringarna. Med hans lön på 21 000 kostar det 455 i månaden för fack och a-kassa.
  – Det är inga pengar, säger Olle. Det är bara dumheter att inte vara med, och det är ju inget som arbetsgivaren bryr sig om heller.
  Olle berättar att det är svårt att vara sjuk eftersom han känner ansvar för sina åtta passhästar. Någon annan måste jobba mer.
  – Vi går aldrig till någon läkare eller registrerar skador, om jag blir sparkad så går jag här och haltar några dagar.

I ett annat travstall jobbar 19-åriga Ida Hällberg. Hon är ensam anställd och sköter och kör 20 hästar tillsammans med arbetsgivaren Ulrika Wällstedt och hennes sambo. Ida är inte heller med i facket, och Annethe informerar om olycksfallsförsäkring och hemförsäkring och att man kan få hjälp om man inte får rätt lön.
  Ida bor i egen lägenhet och kör bil till jobbet, som ligger en bra bit in på en grusväg utanför Märsta. Hon säger att hon ibland är mycket på jobbet.
  – Jag älskar hästar så det är ett jätteroligt jobb. Det här är en hobby, det är en livsstil.
  Ida har gått gymnasiet på travskolan Wången. Hon har valt att jobba just i travstall.
  – Det är lättare att försörja sig i travet. Hos dressyrtränare är det nog vanligare att man bor på gården och inte får riktig lön.

Ida brukar tjäna 15 500 efter skatt, säger hon. Arbetsgivaren Ulrika Wällstedt har inte kollektivavtal, men hon säger att hon är noga med arbetstidslagar.
  – Ida tillhör familjen. Vi har inga passhästar här utan man ska känna sig delaktig, vi gör allt det här tillsammans och vi vill ha en trevlig arbetsmiljö. Jag ser mig inte som en chef.
  Ida har ett plåster i pannan, där hon har sytt efter en olycka i stallet.
  – Och då anmälde ni arbetsskada? frågar Annethe.
  – Det har vi inte gjort, säger Ulrika. Det borde vi göra. Men jag är alltid noga med att medarbetare ska komma till läkare.
  Annethe upplyser om att det är viktigt att jobba systematiskt med arbetsmiljön, och att skyddsrond ska göras varje år.
  Annethe säger att det är viktigt att hon lyssnar på önskemål även från de hästskötare som inte är med i facket. Och nu ser hon att besöken kan resultera i nya medlemmar, vilket behövs om Kommunal ska kunna få till bättre avtal med arbetsgivarna.

Just nu gör RSO:na en satsning på att besöka travstall för att ta reda på vilka frågor som är viktiga att driva. Besöken görs inför Travtour 2012, tävlingslopp för lärlingar som Kommunal arrangerar på travbanorna i landet. Annethe tycker det är ett bra sätt att möta hästskötare, men är skeptisk till att förbundet uppmuntrar till att spela på hästar genom fribiljetter.