När kärleken flyr
ur sina vackra mönster 
hör ingen på avstånd
ett hjärta som gråter,

för att stjärnor av is
på livets tunna fönster
smälter till vatten
och ej kommer åter.

Den allsmäktige vet
att jag ej har klandrat
bara trott att allt finns där
en aning längre bort.

Visst har jag bett på vägar 
där jag har vandrat
och om han hörde gör han
mitt sista steg kort.

Var morgon mot kväll
var dag mot den sista,
fåglarna sjunger och solen
har tagit bort snön.

Jag säger farväl till kärleken
jag ej ville mista,
och viskar att isen
har blivit till vågor på sjön.