I arbetet som undersköterska på äldreboendet är mötet med döden en av arbetsuppgifterna. De som dör är de boende, de som jag under tiden jag arbetat där lärt känna. Det är inte alltid lätt att hålla sig professionell, när döden knackar på. Men jag får bita ihop. Hur mycket jag än tycker om de som går bort. Extra svårt är det då någon inte vill dö. Men gör det ändå. Hur mycket ångest det kan orsaka, både för den som är på väg bort, och bland de anhöriga som blir kvar.

Jag ska förhålla mig till detta, vara professionell. Och inte ta arbetet med hem. Säkert. Ibland är jag frestad att ringa arbetet för att höra hur det går. Är den döende kvar? Eller är det över? Men jag brukar hålla mig. Måste ju i alla fall försöka. Att inte ta med arbete hem.
  När någon är på väg att lämna oss kan jag sitta där ibland och hålla handen vid sängen. Jag minns särskilt en gång. Den döende tittade trött på mig med halvslutna ögon. Insjunkna kinder. ”Jag vill dö”, förklarade patienten, ”tycker du jag är hemsk när jag säger det?” Jag skakade på huvudet. ”Nej. Det tycker jag inte. Och jag hoppas det går fort för din skull.” Patienten tittade länge på mig och log. ”Det var det snällaste någon sagt mig på länge”, sa patienten tårögd.

När någon är på väg att lämna oss, ringer vi de anhöriga. När de svarar vet jag aldrig riktigt vad jag ska säga, men det faller sig rätt naturligt när jag väl har dem på andra sidan luren. ”Du är fantastisk”, sa en anhörig till mig vid en patients dödsbädd efter att vi haft ett långt samtal. I dessa situationer möter jag människor i deras sköraste stunder. Jag vet aldrig vilken reaktion jag får. Och hur de än reagerar, kan de inte göra fel. Det finns inget facit för hur man ska reagera vid livets slut, då vi förlorar en familjemedlem, släkting eller nära vän. Men vi reagerar, allihop. En del genom att inte reagera alls. Det är också en reaktion, som är lika naturlig som att gråta eller skrika.

Gemensamt för de allra flesta är tacksamheten, deras visshet om att deras saknade har det bra nu. Något jag som kompromisslös ateist kan vara beredd att hålla med om. Ett tillstånd av intighet är ett tillstånd fri från smärta. Fri från allt annat också.