När jag åker ut på min hemtjänstrunda vet jag att jag sällan behöver stressa. Jag hinner prata med dem jag hälsar på, ibland medan jag kokar morgongröten, ibland en stund medan de äter den. Det kan handla om allt från olika sjukdomstillstånd, hur magen fungerar eller döden till hur det går för SAIK i elitserien eller – ibland – också mer familjära angelägenheter. Det är personligt, men inte privat. Jag kan i lugn och ro plocka fram mediciner, laga mat och vika tvätt. Ibland händer det också att det inte finns så mycket praktiskt att göra. Då är det skönt att veta att den här gången hinner vi med en lite längre pratstund.

De allra flesta jag åker till på hemtjänsten är väldigt tacksamma och mycket glada över den hjälp de får. När jag ringer på och stiger in skiner de upp och tar emot mig med öppna armar. Vi känner varandra sedan tidigare och kan ibland återta en tidigare konversation.

Den tacksamhet jag möter inom äldrevården har jag inte upplevt någon annanstans i de arbeten jag provat på, vilket är väldigt många. Det är guld värt. Det finns dock en hake. Det är ofta tungt. Ibland stressigt. Min stegräknare står ibland på 18.000 steg vid arbetsdagens slut. Det är mycket att göra och ett stort ansvar att arbeta med människor som ofta befinner sig i utsatta situationer.
  Men sanningen att säga: det är en tärande bransch. Vi drar inte in pengar till samhället. Vi kostar. Vi har inte några fantastiska löner. Det är sant. Det kunde se betydligt bättre ut på lönekontot den 25:e varje månad. Jag tänker ibland på arbetsbördan som vilar på mina och mina kollegors axlar. Jag vet, ingen tvingar mig eller någon annan att välja yrket undersköterska. Men samtidigt är det ett viktigt arbete. Inte ett kall. Och det vore på tiden att också lönerna anpassas därefter.