I fredags när jag kom till jobbet satt min arbetskamrat med molande tandvärk. Lisa, som hon heter har haft ont i en kindtand i flera månader, men så kom reparationen av bilen och sen fanns ingen buffert kvar, att bota tandvärken med.

Tandhälsan i Sverige är en tydlig indikator på ekonomisk snedfördelning och i en rapport från Folkhälsoinstitutet 2005 går det att läsa följande:
  ”Resultaten av analysen visar att dålig tandhälsa var ungefär fem gånger vanligare bland personer med stora ekonomiska svårigheter än bland personer utan ekonomiska svårigheter (cirka 30 procent respektive 6 procent). Under 2005 hade andelen med dålig tandhälsa ökat ytterligare bland personer med stora ekonomiska svårigheter. Trots att personer med ekonomiska svårigheter hade sämre tandhälsa och större behov av tandläkarvård än personer utan ekonomiska svårigheter avstod allt fler i denna grupp från att söka tandläkarvård (cirka 50 procent jämfört med 12 procent). Yngre personer var mer benägna att vid behov avstå från att söka tandvård. Analysförfattarna drar slutsatsen att tandhälsan är snedfördelad i Sverige: personer med ekonomiska svårigheter har sämre tandhälsa än personer utan ekonomiska svårigheter”.

Jag tänker att klass handlar om detta, att inte ha några marginaler. Sker det som inte får ske så som: tandvärk, bilar som går sönder, ihärdig influensa, barn som får öroninflammation efter öroninflammation, anhöriga som blir sjuka, så finns inga marginaler att ta av och där i ligger klassorättvisan.
  Livet gör ju heller aldrig som vi vill och önskar, utan oväntade och oplanerade saker händer hela tiden. Det ingår liksom i livet att barn blir sjuka, tänder molvärker och de som vi älskar lämnar oss för någon annan. Livet är ingen dans på rosor. Livet gör som livet vill och finns det pengar på banken, finns det självfallet ett större utrymme att hantera det som livet ger vår stund på jorden.

Jag har en upplevelse av att politik blivit ”retoriska bubblor” som svävar omkring utan substans och innehåll. Det räcker med ett litet nålstick för att bubblorna ska spricka. Fattigdom, social utsatthet, segregation, orättvisor, är inte retoriska bubblor utan människors liv sju dagar i veckan. Vardagen där vi lever våra liv och får man tandvärk ska man kunna gå till tandläkaren. Blir man sjuk ska man kunna vara sjukskriven. Om den man älskar lämnar en för en annan, borde man ha rätt att vara knäckt, i alla fall en vecka eller två. Livet. Att vi människor får vara levande människor, inte maskiner i ett värdefullt och pågående liv. Din stund på jorden, som en av Vilhelm Mobergs romaner heter.

Nu stundar påsken och eftersom omsorgsbehoven aldrig tar semester så kommer många, många arbeta. Människor vara sjuka, tandvärken komma akut. Några kommer att dö. Personal i vård och omsorg får storhelgstillägg. Det blir några hundralappar extra månaden därpå efter att varit borta från sina nära och kära, som fick äta ägg och godis utan mamma och pappa.
  Jag önskar vardagens hjältinnor och hjältar en riktigt fin påsk. De som förnekar livet, tror jag det är lika bra att jag önskar ett hjärtats uppvaknande (eller en sjudundrande tandvärk) …

Om författaren

Cecilia Persson är författare, skrivlärare och föreläsare, som även jobbar natt som personlig assistent. Hon arbetar just nu med projektet Skurhinksrapporter 2012, som är en hyllning till arbetarklassens kvinnor. Namnet är hämtat från städerskan Maja Ekelöfs klassiska bok Rapport från en skurhink från 1971.