The Lady

Jag har hela tiden en klump i halsen när jag ser filmen om Aung San Suu Kyi, som offrade sin välbärgade tillvaro med man och barn i England, för att kämpa för demokrati i sitt hemland Burma och blev satt i husarrest i många år.
  Filmen innehåller många starka scener, blodiga eller känslomässigt laddade. Som när Suu lugnt går rakt emot soldaternas vapen. Hon är ett helgon, det är så hon framställs i filmen. Inte bara stark och modig, utan också varm, vacker och ljuv – allt. Det blir lite för mycket av det.

Filmen handlar mycket om den privata Suu, om den enorma kärleken och förståelsen från och till hennes man och hennes väluppfostrade söner. Om att tvingas välja mellan familjen och hemlandet och politiken. De privata relationerna eller bekymren utgör ofta stoffet när kvinnor porträtteras i film, som i ”Järnladyn” om Margaret Thatcher.
  Här balanseras det privata hyfsat väl av beskrivningar av militärdiktaturen Burma och hur den skördar människoliv efter människoliv. Det är skildringen av det politiska snarare än makens cancer som nystar ihop sig till en hård klump.