Jamtli är fullt av kommunalare

– Det som är fantastiskt med det här stället är mångfalden, det är som en hel värld med smide, foto, arkeologer, kockar och djurskötare. All kompetens finns här, säger Krister Lundström.
  Han beskriver sin arbetsplats, museet Jamtli i Östersund. Själv är han museets enda attributmakare – ”jag gör sådant som inte går att köpa” – och i dag fungerar han dessutom som vår guide.
  Vi börjar i den samiska delen. En skolklass med barn rusar in, en pojke har så bråttom att han halkar på golvet, men reser sig snabbt igen. Krister visar sådant som han har byggt: ett berg, snön ovanpå som är gjord av nedsmälta plastkulor, träfåglar i snön som han har täljt. I snön ligger också en liten renkalv, men det är en riktig uppstoppad.

Förr var Krister skogsarbetare, sedan gick han kulturarbetarlinjen på Umeå universitet.
  – Jag blev rädd att jag skulle bli kultursekreterare eller något, men sedan hade jag turen att hamna här för de sökte lärlingar.
  Vi går förbi en varglya som Krister har byggt. Barnen gillar att krypa in i den. På det här museet får besökarna vara aktiva.
  – Tanken är att skapa intresse för historia. Och när barnen fyller år tar föräldrar med dem till Jamtli, det hade man kanske inte väntat sig.
Efter att ha provat en av Östersunds turistattraktioner, en tunnel-rutschkana som föreställer storsjöodjuret, möter vi Christer Granström. När han avslutat sitt mobilsamtal berättar han att han jobbat här som vaktmästare sedan 1983.
  – Sedan har jag graderats upp till fastighetstekniker. Det betyder att jag får göra ännu mer. Allt från taknockar till avlopp har jag hand om.

Telefonen ringer igen och Christer går vid­are till någon annan del av museet. Museet är stort. Här finns hela 86 toaletter att städa för de fyra lokalvårdarna. I museets utomhusdel ansvarar djurskötarna för ett gammaldags jordbruk. Och i en byggnad sitter fotografer som har hand om en stor fotosamling. Över allt möter vi kommunalare. Både yrken som man inte brukar förknippa med Kommunal, som guider och fotografer, och mer traditionella som vaktmästare och kökspersonal.
  – Man måste ju vara där man hör hemma, jag har mitt hjärta hos LO, säger Krister Lundström.
  I Kristers verkstad ser det ut som i vilken verkstad som helst, använda kaffekoppar, färgfläckar, skruvmejslar och tusen andra saker. Hit kommer hela tiden saker från museet som behöver lagas. Dessutom står Brasses bokhylla här. Med fyra djur i, ett av dem ska bort. Krister har börjat bygga saker till temaparken om ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Den ingår i museets nya stora utställning om 70-talet, som ska öppna i sommar.
  – Produktionen har dröjt eftersom det tog tid att få tillstånd från SVT och alla inblandade, säger Krister.
  Och det fanns mycket att ta ställning till – skulle de rosa elefanterna vara platta, som i tv-programmet, eller tredimensionella? Till sist bestämdes att tredimensionella djur passar bättre i utställningen. Nu väntar Krister på att få mått, sedan kan han börja bygga.

Vi går vidare genom den så här års snöfyllda och lite ödsliga parken bakom museets huvudbyggnad. Det som ska bli Fem myror-parken består än så länge av ett litet hus med byggnadsställning runt. Det är svårt att föreställa sig att allt ska vara klart i juni.
  – Det kommer att bli kaos, det blir det alltid inför en ny utställning, för alla inblandade, säger Krister med ett leende.
  I djurskötarnas lunchrum i en gammal träbyggnad sitter Carin Andersson och äter spaghetti ur sin matlåda, tillsammans med kollegan Anna-Karin Eriksson. Djurskötare jobbar ofta ensamma, men här är de fyra som jobbar tillsammans. Dessutom är de vana vid att utföra sina jobb inför åskådare.
  – Första året fattade man ingenting, säger Carin. Här ska man producera en bra upplevelsemiljö för besökarna. Som avbytare och på mejeri producerade jag produkter som ska säljas.
  Djurskötarna har hand om djuren och ett jordbruk på 4,9 hektar, där de odlar så som man gjorde i Jämtland 1785 och 1895. Till exempel humle. På 1700-talet var det lag på att odla ett visst mått av humle.

Vi går in i ladugården. Här luktar det inte alls som i en vanlig ladugård, det luktar bara trä. Maskiner lyser med sin frånvaro. Och litet är det. Men helt och hållet kan det inte se ut som på 1800-talet, det måste gå ihop med dagens regelverk.
  Två vita fjällkor vilar i sina bås och nära intill hoppar jämtgetter nyfiket upp på sina staket. I boxen bredvid sitter Hedemorahöns. Djuren här är av raser som jämtarna hade på 1800-talet, flera av dem är utrotningshotade i dag. Anna-Karin, som aldrig varit djurskötare på någon ”vanlig” arbetsplats, tittar på den vita kon med svarta öron.
  – De ger fetare mjölk än andra kor, så det passar bra om man ska göra ost.

Inne i museibyggnaden igen tas guidningen vid av en person som jobbar just som guide, Bert-Ola Henriksson Nordenberg. Han är kommunalare sedan 18 års ålder då han började jobba i vården, och precis som flera andra här valde han att vara kvar i Kommunal när han började på museet. De andra pedagogerna är med i Lärarförbundet eller DIK. Bert-Ola har också arbetat i skola, som elevassistent och fritidsledare, så när han hade läst historia och arkeologi ville han till museets pedagogiska avdelning där han tar emot skolklasser.
  Nu visar han utställningen ”Spela roll”, om dataspelens historia, för en åttondeklass. Barnen ska snart få prova på de olika spelen, gamla Nintendospel, Backpacker eller moderna ”skjutaspel”. Det har Bert-Ola också gjort, förstås. Men till en början var han lite skeptisk till utställningen.
  – Jag ser på mina barn hemma hur mycket tid spelandet tar. Men man får ju vara professionell.

Och när han guidar kan man ta Bert-Ola för en inbiten dataspelare. I själva verket har han ägnat livet åt ett annat intresse, sitt eget konstnärskap och historiskt måleri.
  Vår tur genom museet går mot sitt slut. Lika lite som man hinner se hela museet på en dag, hinner man träffa alla som jobbar både i förgrunden och i bakgrunden. Som arbetsplatsombud har Krister Lundström koll på de olika yrkesgrupperna på Jamtli. Han gillar att röra sig bland de många olika människor som samlas här.
  – Om jag tar tidig lunch kan jag äta med LO-kollektivet och äter jag senare så träffar jag andra människor.

Krister säger att lönerna är ganska låga på Jamtli, även för dem med högre utbildning. Fotograferna tjänar runt 21 000 i månaden. Här finns också många personer med lönebidrag. Krister berättar att ett 20-tal personer ”jobbar” inom fas 3. En före detta fas 3:are har fått riktigt jobb. Men Krister är kritisk och tycker att fas 3 gör att arbetsgiv­are låter bli att anställa.
  – Det är ett sätt att kringgå det fackliga löftet och sänka lönerna. Men jag kan inte göra något åt det, jag kan inte missunna de personerna att vara med i gemenskapen.
  Förutom att det är stor mångfald av yrken på Jamtli, blir personalen också skådespelare inför besökarna. Anna-Karin hässjar hö i tidsenlig långkjol och Krister satt nyligen i en utställning och flådde riktiga rävar framför barnen. Bert-Ola är van att klä ut sig till allt från viking till norska konstnären Edvard Munch.
  – Mina barn brukar fråga ’pappa, vem är du i dag?’, säger Bert-Ola.