Den 11 mars 2010 säger Lars Vilks i en intervju med Aftonbladets Peter Kadhammar:
  ”Ska man inte som muslim datera upp sig från den medeltida föreställningen om hunden som oren?”
  Vidare säger han:
  ”Muslimer förstår det inte. Det är sådana saker som de måste lära sig.”
 
När öppet främlingsfientliga människor häver ur sig sina fördomar och visar sitt förakt för muslimer blir jag inte sårad. Men när vanliga människor som man känner och har respekt för kan säga sådant som att ”muslimer har ju en annan relation till sin religion och därför inte kan ta till sig våra idéer om yttrandefrihet och jämställdhet” blir jag både ledsen och förbannad.
  Det svider när människor som själva ser sig som fördomsfria och aldrig skulle vilja förknippas med Jimmie Åkesson eller Lars Vilks ändå upprepar deras fördomar.  Det svider ännu värre när jag inser att våra barns självbild påverkas av en förvrängd bild av muslimen som en glädjelös bokstavstroende, ängsligt upptagen av att uppfylla religiösa regler från 600-talet. En människa som lever sitt liv utan kärlek och som därtill är oförmögen att ta till sig upplysningens värden om yttrandefrihet och jämställdhet.
 
Som motbild kan det vara på sin plats att påminna om ett muslimskt kärleksbudskap från 1200-talet formulerat av den persiske sufipoeten Jalal al-din Rumi, ett av världslitteraturens stora namn. Enligt Rumi är kärleken guds väsen. De sant troende tillhör alla kärlekens religion, mazhhab-i ’ishq, den beröringspunkt där religionerna möts oavsett yttre dogmer och ritualer eftersom mystiken i sina olika former leder till kärlekens gemensamma källa.
  I en berömd fyrarading (ruba’i) säger Rumi:
  ”Bortom gudlöshet och religion
finns en ängsmark där vi möts.
Själarna beträder grösnkan och upplever
att varken gudlöshet eller religion finns –
ja, att inte ens något verkligt där finns.”