Psykoterapeuten Eylem dumpas av sin fästman två veckor före bröllopet. Pank, bitter och olycklig flyttar hon in i ett hyreshus i Istanbul, där hennes dystra humör genast blir en snackis bland grannarna. Kvinnorna i huset accepterar inte att Eylem stänger in sig och deppar med sin oanvända brudklänning. De tränger sig på, bjuder på mat, frågar och skvallrar.
  Samtidigt som de försöker hjälpa brottas grannarna med egna problem. En tvingas ta hand om sin skröpliga gamla pappa när bröderna inte ställer upp. En annan suktar efter kärlek men får nöja sig med att vara tillfällig förströelse för en lokal gangster. En tredje blir slagen av sin man och fruktar att dottern också ska komma i vägen för hans knytnävar.


På tv-apparaterna i filmen skymtar bilder från de folkliga upproren i Nordafrika och Mellanöstern. Kvinnorna i ”Slutstation: Frihet” reser sig också – mot männen som bedrar, utnyttjar och misshandlar. Eylems utläggningar om att kvinnor blir starka tillsammans låter som ofarliga självhjälpsfloskler, men när hon och de nya vännerna skrider till handling är inspirationen snarare Valerie Solanas. Det är både drastiskt och radikalt, även om det politiska budskapet har lättats upp med en rejäl dos småtöntig humor.
  Lättkränkta män upplever kanske vissa inslag i ”Slutstation: Frihet” som provocerande. Vi andra kan glädjas åt en annorlunda turkisk film som både lyckas underhålla och sätta problemet med mäns våld mot kvinnor på agendan.