De personliga assistenterna i Södertälje gillar lex Sarah.

– Att skriva en rapport är inget farligt. När jag gjort det kan jag gå hem och känna att jag gjort något bra, säger Susanne Pauswang.

Man ska rapportera om man upptäcker brister eller missförhållanden – som att någon inte fått sin medicin, eller att en anställd svär åt en brukare. Det är ett sätt att försäkra sig om att brukaren får det bra, påpekar Susanne Pauswang.
  – Särskilt för brukare som inte kan säga ”i dag fick jag ingen medicin, i dag fick jag ingen middag”, säger hon.
  Men det är en trygghet för personalen också, att fel dokumenteras och utreds. Säg att man gör ett misstag på tisdagen, och på fredagen blir bruk­aren dålig. Om ens misstag redan rapporterats och utretts behöver man inte gå och bära på misstanken att man orsakat försämringen.
  – Jag skriver själv en rapport om jag har gjort något fel. Gjorde jag inte det skulle jag gå hem och må dåligt, säger Susanne.

Det behöver inte ha hänt något hemskt. Susanne Pauswang berättar om när en kollega glömt att hämta medicin. Det fanns risk att brukaren inte skulle få medicin dagen efter. Susanne fick rycka in och fixa det efter sin arbetstid.
  – Då skrev jag en rapport. Inte för att vara elak. Det handlar om brukaren, och att följa rutinerna, säger hon.
  Det kan kännas som att skvallra på en kollega.
– Man får lite dåligt samvete. Arbetskamraten kanske tycker att det hade räckt med att bara säga till, säger Susanne.

Rohey Ceesay har varit med om att en kollega rapporterat något hon har gjort.
  – Det är bra, men det är lite jobbigt samtidigt, säger hon.
  Hon säger att det mest berodde på ett missförstånd. Och så är det ibland. En del av det som rapporteras beror på missförstånd. Det skulle kunna orsaka konflikter i arbetsgruppen, om det inte var så bra stämning.
  – Vi kan prata med varandra, säger Susanne.
  Och Rohey instämmer:
  – Vi kan bråka, men sen kommer vi överens.

En förutsättning för att det ska fungera är att det finns bra chefer. Och det tycker både Susanne och Rohey att de har.
  – När jag skriver en rapport ringer jag alltid Venos. Hon tar tag i det direkt och pratar med alla inblandade. Så att vi inte går och surar, säger Susanne.
  Gruppchefen Venos Taki håller med om att hon har ett stort ansvar för att arbetet med lex Sarah ska fungera, och inte leda till konflikter.
  – Det kan ju bli känsligt. Då är det min roll att säga ”stopp, det här har inget med dig som person att göra”, säger Venos Taki.

Lex Sarah

Lex Sarah kallas skyldigheten för anställda att anmäla missförhållanden i vård och omsorg. Det är ingen egen lag, utan ett namn på paragrafer i Socialtjänstlagen och LSS.
Lex Sarah kom till 1999. Den är uppkallad efter undersköterskan Sarah Wägnert, som 1997 slog larm om missförhållanden på sin arbetsplats.
Förra året utvidgades lagen till att gälla alla verksamheter som regleras av Socialtjänstlagen. Den gäller numera alla missförhållanden, inte bara allvarliga missförhållanden.

Vad ska anmälas?

Missförhållanden och risk för missförhållanden ska anmälas, både avsiktliga handlingar och olyckor. Till exempel:
• Brister i omsorgen, som att någon inte fått mat, medicin eller städning.
• Dåligt bemötande, som att en anställd svär åt eller talar över huvudet på en omsorgstagare.
• Fysiska och psykiska övergrepp som hot, nypningar, fasthållningar.
• Sexuella övergrepp.
• Stöld och utpressning.
Det kan gälla både saker man gjort och saker man underlåtit att göra.