Tuff tillvaro för visstidsanställda

Egentligen heter Lena något annat. Men säger:
  – Skulle jag vara med i tidningen skulle jag inte få fortsätta här.
  När KA ringer runt till Kommunals sektioner i landet berättar fackliga företrädare om att medlemmar som inte har fasta jobb är rädda för att de inte ska få fortsätta på sin arbetsplats. Därför vill de inte ha hjälp från facket. Ännu mindre vill de synas i tidningen.

I början var Lena timavlönad. Sedan fick hon anställning en månad i taget och sedan ett halvår.
  – Ibland har jag inte fått veta om jag ska få vara kvar. Då har jag gått in till chefen och frågat om jag ska komma i morgon. Chefen har svarat ”vi fixar det”.
  På varje medarbetarsamtal har Lena sagt att ovissheten är fruktansvärt jobbig.
  – Den gör att jag inte vet om jag duger eller inte.

Ändå låter inte Lena uppgiven. Snarare brinner hon för sitt jobb. Och säger flera gånger att hon trivs enormt bra. Chefen gillar hon också. Men säger:
  – Det är skam på torra land att man får behandla folk så här.
  Under ett år hade hon en fast anställning. Men sedan blev hon uppsagd, eftersom hon saknar utbildning för yrket. Snart var hon tillbaka på ett tre månaders vikariat. Och sedan ett halvår.
  Senast ändrades anställningen till en allmän visstidsanställning, ava. Problemet för Lena och många andra är att de dagar som man får en ava-anställning inte kan räknas ihop med vikariatsdagar när det gäller förtur till ett fast jobb.
  – Sist sa de att jag inte skulle få någon anställning om jag inte tog en ava.

Redan nu funderar Lena på hur det ska bli i höst. Hon är snart 40 och har två tonåringar hemma. Även om Lena oroar sig tror hon att de inte märker det.
  – Det var värre när de var mindre och jag inte visste om de skulle gå på fritids på sommaren.
  Lena har haft kontakt med facket, men vet inte vad de gör.
  – Det känns som man måste ringa en gång om dagen för att få hjälp. Det har jag inte tid med, jag har knappt tid att ta rast.