Jag var i fyraårsåldern när jag började följa med ut på fälten. Under skördetiden bodde hela familjen i lador i anslutning till odlingarna, vilket fortfarande är vanligt. I de flesta fall saknar ladorna dusch och kök, men att bo där innebär att du kan arbeta mer och slipper den dagliga ofta både långa och farliga transporten på öppna lastbilsflak.
  Arbetstiden är mellan 7 och 19, måndag till lördag, ibland jobbar vi även på söndagar. Vatten och mat får vi ta med oss själva och eftersom det inte finns någonstans att förvara den gäller det att ta med mat som klarar värmen. Toalett finns det sällan tillgång till, utan vi får göra våra behov på fältet.

Skördearbetet sker på ackord och vi tjänar ungefär 150 kronor om dagen. Pengarna räcker inte mer än till mat då familjerna ofta är fler än fem personer. För att kunna leva ett drägligt liv skulle lönen behöva dubblas. Den skrala ekonomin gör också att andra sociala problem uppstår, som missbruk och våld inom familjen.
  Vi säsongsarbetare har ingen rätt till mammaledighet eller pension. Eftersom de allra flesta jobbar svart finns heller ingen sjukförsäkring om en olycka inträffar. Arbetet innebär hantering av gödsel och gifter som till exempel svavel, men vi har sällan tillgång till skyddskläder. Det händer också att fälten sprutas medan arbetarna jobbar på dem, och på morgon och på kväll när det är dagg blir våra kläder blöta av vatten och de gifter som sprutats över vinrankorna.

Ett annat problem är att vinfälten breder ut sig över jordbruksmark och att de industriella, ofta utlandsägda, odlingarna ersätter de små självförsörjande. Här i Mendoza, Argentinas främsta vindistrikt, täcks redan över hälften av jordbruksmarken av vinodlingar.
  Inte sällan har storgodsägarna köpt mark med illegala papper och avhyst de reella ägarna som bott på och brukat jorden i generationer.   Avhysningarna blir ofta våldsamma, människor hotas och bostäder rivs av maskiner.
  Familjer som fortfarande har tillgång till sin jord drabbas av andra problem, som minimal tillgång på vatten. Vattnet går i första hand till de stora vinodlingarna, medan småjordbruket får nöja sig med det som blir kvar. När småjordbrukarna inte längre kan försörja sig tvingas de söka jobb på de stora gårdarna eller sälja sin mark.

När Systembolaget och de övriga nordiska vinmonopolen nu inför en uppförandekod hoppas jag och mina kollegor att de tar upp de här problemen med producenterna och skapar en instans dit vi arbetare kan anmäla missförhållanden. Menar Systembolaget allvar med sitt etiska och miljömässiga arbete borde företaget också se till att deras vinleverantörer betalar en lön som vi druvplockare kan leva på, stoppar avhysningarna av småbrukare och kräver att användandet av farliga gifter upphör.?

Nidia Araya,
medlem i UST och säsongsarbetare, Mendoza, Argentina

Vinarbetares villkor

I dagarna släpps rapporten ”Vinets bittra bismak” från kampanjen Rättvis vinhandel som dokumenterar situationen för lantarbetare på vingårdar i Sydafrika, Chile och Argentina – länder som exporterar mycket vin till Sverige. Rapporten visar att löner som inte går att leva på, osäkra anställningar och diskriminering av kvinnor och migrantarbetare tillhör vardagen.
  Kampanjen välkomnar att Systembolaget infört en etisk uppförandekod från 1 januari 2012, men varnar samtidigt för att förbättringar när det gäller löner och situationen för de mest utsatta grupperna kan komma att missas om arbetares organisationer och fackföreningar inte inbjuds att delta i uppföljning och implementering av koden.

Kampanjen drivs av Afrikagrupperna, Dfsa-SAC, Latinamerikagrupperna, den sydafrikanska fackföreningen Sikhula Sonke, den chilenska lantarbetarorganisationen Anamuri, den argentinska lantarbetarorganisationen UST, Handelsklubben på Lagena Distribution AB och SUF Storstockholm bakom kampanjen. Alla de tre sydamerikanska organisationerna ingår i det globala nätverket Vía Campesina.
  Kampanjen har bland annat arrangerat möten mellan de nordiska spritmonopolen och lantarbetarorganisationer i Chile, Argentina och Sydafrika.