I pjäserna ”Medealand”, ”Dissekering av ett snöfall” och ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” möter vi intellektuella och drivna kvinnor i utanförskap.
  Det kan kännas ovant att läsa en hel bok som är manus för pjäser, men personligen gillar jag det. Gillar hur dialogen bär fram berättelsen. Och greppet är bekant från Sara Stridsbergs roman ”Drömfakulteten”, först beskrev hon scenen, sedan återgavs dialogen ungefär som i ett manus för en pjäs.

Med ”Drömfakulteten” i minnet blir det dock mest en upprepning att läsa ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika”. Pjäsen är som en kortvariant av romanen, men man går miste om många underbara formuleringar från romanen. Annars är pjäserna intressanta att läsa mycket just på grund av Stridsbergs förmåga att skriva rappa dialoger.
  Extra intressant är att berättelserna bygger på redan kända kvinnoöden, fiktiva eller verkliga: Medea (från grekisk mytologi), drottning Kristina och Valerie Solanas (författare till det nyligen debatterade SCUM-manifestet).

Upprepningarna finns också i form av att teman, personer och detaljer upprepas i de tre olika pjäserna: en extremt utsatt kvinna, en samtidigt stark och driven kvinna som inte vill leva efter normer, en ensam kvinna som ropar på en försvunnen mamma. Det går alltså utmärkt att läsa boken som en helhet, vilket ger en skön aha-känsla samtidigt som det stundtals känns lite segt.