De uttalades med sprudlande entusiasm och mottogs med spirande glädje.
  – Bra idé! sa sambon.
  I ett huj packade hela familjen in sig i bilen med en lista så lång att bildörren nätt och jämnt gick att stänga. Där stod bland annat nya madrasser, minst en vräksoffa och förvar­ing på både längden och tvären. Pengar var det ingen brist på eftersom räkningarna ännu inte var dragna.

Att kön började redan på E4:ans avfart kunde kanske ses som ett omen, men vi valde att blunda för illavarslande tecken. Varuhuset tornade upp sig och habegäret pockade.
  – Ska vi inte köpa ny trädgårdsgrupp också, när vi ändå är här? frågade jag sambon.
  – Absolut, sa han samtidigt som vi påbörj­ade det andra varvet runt parkeringen.
  En timme och en sammandrabbning med en annan barnfamilj senare var bilen parkerad och vi kunde äntligen passera genom snurrdörrarna. Av med overallerna och så hissen upp. Hjärtat slog med raska slag. Kanske ett nytt skrivbord också?
  Men strömmen av människor tvingade oss genom de första visningsrummen utan möjlighet att känna på en enda pryl. Strunt samma, tänkte jag, nu var det ju inte skrivbord vi skulle ha.

– Se dig för, fräste en snorkig karl som råkade gå in i mig.
  Jag skulle just fräsa tillbaka när jag insåg att listan låg kvar i bilen. Vi passerade sängarna och jag tänkte för mig själv att det var en strategisk placering. Hade de legat längre fram skulle förmodligen folk bäddat ner sig och vägrat gå upp. Madrasserna fick helt enkelt duga ett tag till.
  Någons snoriga unge råkade gnida av en snorsträng mot mitt byxben. Vilket fick mig att inse att mitt eget förkylda barn var borta. En panikartad stund följde till dess att vi hittade henne i rutschkanan på barnavdelningen. I vår kasse låg endast en trave med plastmuggar.
  Plötsligt befann vi oss vid restaurangen. Som getingar dras till saft sögs vi in i en villervalla av chokladmousse, brunsås och jakten på ett ledigt bord. Det var som att befinna sig inuti en tvättmaskin utan möjlighet att kliva ur innan programmet var färdigt. Barnen skrek och föräldrarna grälade.

Väl ute slet vi åt oss några handdukar på köksavdelningen, genade via mattorna mot hämtlagret och rev av den obligatoriska rundan i fyndhörnan. Vi betalade för plastmuggarna, handdukarna och värmeljusen, utan att använda det borttappade Family-kortet. På utsidan klämde vi några korvar och en mjukglass bara för att. Ingen sa någonting under hela resan hem.
  En vecka senare var minnet fortfarande färskt. Även helgen därpå var det ingen som vurmade för några möbelinköp. Den tredje helgen hade pengarna tagit slut. Men så en tidig lördagsmorgon i slutet av februari fick jag en strålande idé.
  – Jag vet, vi åker till Ikea i dag!