Min mormor var städerska i Hagfors. Hon städade på Järnverket och på olika byggarbetsplatser. Mormor spelade bingo och det fanns en hel hög med röda tuschpennor som hon markerade siffrorna med och ibland kom hon hem med en korg med en chokladask, äpplen, bananer, apelsiner och ett presentkort på 50 kronor.
  Mormor födde fem barn och tre av dem dog innan henne. Mormor var en nedbruten människa till både kropp och själ och de sista tio åren av sitt liv orkade hon just inte mer än att släpa sin trasiga kropp till och från toa.

Städerskan Maja Ekelöf (1918-1989) debuterade med boken Rapport från en Skurhink 1971 på Rabén och Sjögren förlag. Maja Ekelöf skrev två böcker och hon fick Ivar Lo priset 1987. Skurhinksrapporter 2012 är ett hyllningsprojekt till alla städerskor, kvinnor i offentlig sektor, och dessvärre har inte mycket förändrats sedan mormors och Majas tid för arbetarklassens kvinnor.

Fy, säger väl de flesta om de tänker sig yrket som städerska.
Ordet är tråkigt. Man nästan känner doften av damm och
smutsigt skurvatten. Man känner också ryggvärk och man
tänker på självsprickor. Yrket tillhör låglöneyrkena. Det gör
väl alla tunga arbeten. Man räknar med att det inte behövs
utbildning för att bli städerska. Det är ett så krävande jobb att
vem som helst inte stoppar för det. . . Man måste vara frisk.
Hela kroppen slits. (Vem betalar utsliten rygg, svullna händer
och onda knän?)
– Rapport från en Skurhink, sid 95

Jag arbetar nätter som personlig assistent och jag sätter mig på min röda cykel klockan 19.40 och börjar klockan 20.00. Jag går av arbetspasset klockan 9.00 dagen därpå, men jag har betald arbetstid i 5, 5 timmar och 7.75 timmar jourersättning. Försäkringskassan har bestämt att mer än så får vi inte betalt.
  Kvinnan som jag arbetar hos har fått en sjukdom som drabbar en på miljonen. Hon har omsorgsbehov dygnet runt, årets alla timmar och dagar. Det är nog vetskapen om somligas tur och somligas otur som gör att jag och andra kvinnor som arbetar med vård och omsorg, kan tycka det är futtigt att klaga på lönerna.

Jag vet att det är typiskt kvinnor som vårdar, sköter hem och hushåll att känna att det är futtigt att tycka vi har dåliga löner även om löneorättvisorna känns som ett hån efter arbetsdagar då kroppen värker av smärta och sinnet är dystert. Bara kroppen håller, som Maja Ekelöf bad om hela sitt liv.  Städerskor har varken tid eller pengar att vårda sina egna själar och kroppar och det är heller aldrig någon som frågar städerskor, hur de egentligen mår, tycker och känner.
  Skurhinksrapporter 2012 kommer fråga tidsandan, samhället och arbetarklassens kvinnor och barn hur de har det och hur de egentligen mår. Jag har på känn att kropparna kommer berätta att de snart inte orkar mer och att barnens lekplatser står övergivna.

Om författaren

Cecilia Persson är författare, skrivlärare och föreläsare, som även jobbar natt som personlig assistent. Hon har just inlett projektet Skurhinksrapporter 2012, som är en hyllning till arbetarklassens kvinnor. Namnet är hämtat från städerskan Maja Ekelöfs klassiska bok Rapport från en skurhink från 1971.