Spåra djuren som ett riktigt proffs

En vinterdag ger jag mig ut i närmsta skog, med en handbok i att spåra djur och en linjal för att mäta spår.
Där har en liten skogsmus sprungit. Jag följ­er det lilla spåret som tar slut vid ett runt hål invid en sten. Det måste ha varit alldeles nyss, annars skulle det ha varit nysnö i spåret.

Snön är så lös att de tyngre djur­ens spår rasar ihop och fylls igen. Ändå går det att tyda en hel del. Älgspåren känns igen på storleken, det är knappt linjalen behövs. Det enorma djuret har obekymrat klivit rätt upp för en brant utan att behöva hoppa eller ens förlänga stegen. Var hararna har skuttat går inte att ta miste på: framtassarna på rad och bak­tassarna bredvid varann.

Det är skönt att gå utan mål, följa ett spår en bit, byta riktning när man får syn på något intressant. Min uppmärksamhet är total: Groparna i snön, är det rådjuren som skrapat efter mat? Vad är det för spillning, vem har bitit av grenen?

Ute på en udde vid sjön får jag klättra över mängder av träd som bävrarna har fällt. Nära stranden ser jag något jag inte känner igen: Någon verkar ha byggt som en liten gruvgång in under snön, och sedan roat sig med att åka kana ner i gången. Vad kan det vara?

Efteråt frågar jag KA:s reporter Pernilla Josefsson, som skrivit handboken, om den lilla gruvgången. Hon konsulterar sin medförfattare Leif Gustavsson, och svarar sedan.
– Det är säkert bävrar som har byggt gången. Men de har nog inte åkt kana, utan släpat grenar ner till sitt matförråd under isen, säger Pernilla Josefsson.