Upproriska Miira tar ett fast grepp om läsaren från rad 1, där hon bankar skiten ur en kille som tafsar på de mesiga tjejerna. Huvudpersonen går i klass 3 Fi, där alla pratar finska, och ingen är ball. ”Alla andra fick gå i svenska klasser. Alla balla hon kände, eller kände igen, fick gå i den svenska klassen med det svenska namnet 3 A.
”Med stenansiktet på rör hon sig i förortsbetongen, orienterar mellan mammas böjda rygg och städmoppen som ”målat råa åttor i snabb takt, våning för våning”, pundarna i trappuppgångarna, de trasiga kompisarna, och pappas vindunk i förrådet. Miiras mamma klagar inte, hon är av stål, och pappa stämplar in i tid och tar order av förmannen på Volvo. Hon vill inte veta det, ”eller se hans händer fulla av förhårdnader, variga sprickor och svullnader.”
Hon har ett starkt rättvisepatos. Det här är en berättelse som sjunger av längtan och drömmar som söker en väg ut. Ut ur ”finneballebubblan” för att vinna över killarna och radhussnobbarna, fatta fikakoden, bli sedd, bli hjärnkirurg eller statsminister – och som hon slåss för att fixa det! En strålande debut med ett helt eget språk som får betongens vilsna själar att sjunga.
