Petra försöker hitta tillbaka

I mitten av november fick Petra Jönsson gå upp till personalavdelningen och skriva på alla papper. Efter att ha arbetat inom hemtjänsten för Göteborgs stad sedan mitten av 90-talet var uppsägningen ett faktum.
− Jag ville egentligen inte vara där och skriva på papprena, men hade jag inte gjort det så hade de sagt upp mig och jag hade fått väldigt svårt att få en ny tjänst inom kommunen, berättar hon en vardagseftermiddag sittandes i sin vardagsrumssoffa.

Allt började i januari 2008. Heltidsarbetet hade blivit för mycket för Petra som har diagnosen adhd och ibland hamnar i perioder av svår depression. Cheferna märkte att hon inte mådde bra och att det gick ut över arbetet. De skickade hem henne med uppmaningen att söka upp en läkare. Till Petras glädje kunde hon återvända till jobbet veckan därpå och berätta att hon bara sjukskrivits på 50 procent. Men glädjen del­ades inte av alla.
− Chefen blev sur och grinig för att jag inte blev sjukskriven på heltid. Det var ju som jag sa till den läkaren, att jag orkar inte gå hemma på heltid. Så dålig var jag inte och det bedömde ju läkaren också. För att inte bli ännu sämre behövde jag komma till jobbet och ha de här tiderna att passa, säger hon.

Petra jobbade nu 50 procent, men efter ett år togs beslutet att hon skulle omplaceras. Då blev hon sjukskriven på heltid i ett halvår. Sedan fick hon pröva att arbeta på ett boende och inom hemtjänsten igen. Det var bara kortvarigt och arbetsgivaren kunde inte hitta några nya jobb. De förslag hon själv kom med avvisades, antingen ansågs de för stressiga eller så fanns det inga lediga tjänster.
− Jag tror att cheferna har varit rädda för min diagnos, att det är det som skrämt dem. Inte mig som person, utan att jag har adhd och min depression. Att de inte vet hur de ska hantera det, säger Petra.

Sommaren 2010 blev Petra utförsäkrad och tvungen att ta tjänstledigt i samband med att hon blev inskriven på Arbetsförmedlingen. Den ekonomiska tryggheten försvann.
− Första halvåret efter utförsäkringen fick jag ut ungefär 3 800 kronor i månaden i aktivitetsstöd. Då fick jag låna av mina föräldrar för att kunna betala hyra, köpa mat och sådana grejer. Det fattades nästan 1 500 kronor för att betala hyran, berättar hon efter att ha rört runt pulverkaffet i koppens kokheta vatten.

Petra hade väntat på en omplacering som aldrig blev av. I stället tvingades hon sälja sin bil och sin andel i sommarstugan som hon ägt med syskonen, bara för att klara vardagen.
− Man måste ju få pengar till hyran i alla fall, man blir ju vräkt om man inte betalar den. Ska jag bo på gatan då? Jag har ju inte lust att flytta hem till mamma och pappa när jag har bott hemifrån i kanske 15 år, säger hon nedstämt och fortsätter:
− Det är ju tufft. Visst kan jag förstå regeringen och beslutsfattarna, att de säkert menar väl, men det blir så fel för mig och många andra.
Det var en svår period.
− Pengarna räckte bara till att överleva. Man kunde inte göra vad man ville, när man ville. Jag var tvungen att vända på varenda slant för att kunna betala räkningar och köpa mat, säger Petra.

Efter några månaders strul med blanketter och myndigheter kom a-kassan i gång och ekonomin gick äntligen ihop igen. Det ursprungliga problemet kvarstod dock: Petra ville ha ett jobb att gå till.
Vi lämnar lägenheten för en promenad och några hundra meter från bostaden passerar vi det aktivitetshus som blev Petras räddning. Öppna psykiatrin, som hjälpt henne mycket genom åren, rekommenderade platsen.
− Jag går dit mellan tre och fem dagar i veckan, för att ha något att göra och kunna komma hemifrån och träffa andra. Inte bara sitta hemma och rulla tummarna, utan också få tillhöra ett socialt sammanhang. Eftersom man inte har jobbet längre att gå till måste man ju ha någonting annat för att få dagarna att gå, säger Petra som vinkar igenkännande genom fönstret när vi går förbi lokalen.

I oktober 2011 hade Petra varit sysslolös sedan sommaren 2010. Eftersom arbetsgiv­aren inte hittat någon ny tjänst fick de rätten att säga upp henne. Då gav de Petra möjligheten att säga upp sig själv i stället. Först då kontaktade hon facket, men det var för sent för dem att göra någonting.
− De var med på de första mötena 2009, sen tappade jag kontakten med dem för att jag mådde så pass dåligt att jag knappt orkade göra någonting, säger hon.

Att skriva på alla papper för uppsägningen var det val Petra hade kvar, det gav ett avgångsvederlag i sex månader. Det lever hon på i dag. Nu står hennes hopp till kulturarvslyftet, där arbetslösa får en chans att komma in på arbetsmarknaden igen genom att exempelvis skanna in kulturarv.
− Det behöver kanske inte vara heltid, men att man ändå har vissa tider varje vecka att passa och att man vet att man arbetar för pengarna man får också, så att man inte bara går hemma och inte gör någonting. Man vill ju ändå bidra till samhället.