Det går en varselvåg genom Dalarna. Outokumpu, som tillverkar rostfritt stål i Avesta och Långshyttan, Milko och flera småföretag måste skicka hem folk. En ond spiral skapas när börsen i USA rasar, exporten stannar av och Kina konkurrerar ut oss. Det här får folket i Dalarna att stanna av mitt i sina liv, bekymrade över vad som ska hända.

Bruket i Avesta har alltid varit en central del av mitt liv. Jag har sommarjobbat där och delar av släkten har antingen jobbat eller jobbar fortfarande där. När beskedet om varslet kom blev jag  ställd. Jag satt där – stirrandes på datorskärmen – medan nyheterna rapporterade om hur många som riskerar att få gå, om förlusten företaget går med, och om vad den värsta tänkbara konsekvensen är. Jag talade med människor om deras oro för att mista jobben, med fackliga representanter som stod inför förhandlingar och med Avestas och Hedemoras socialdemokratiska kommunalråd som måste kämpa för att komma fram till sätt att hantera förlusten.

Tusentals tankar och känslor passerar i mitt inre – för bakom varje siffra som nyheterna kablar ut finns ett människoöde: Personer som kommer att förlora jobbet. Familjer där båda jobbar på bruket och i värsta fall få lämna hus och hem. Yngre par som nyss köpt hus, bil, skaffat barn och hoppas på en framtid de trivs med. Anställda på mindre företag som kommer att få gå, när brukets produktion blir mindre. För många är beskedet som att tappa fotfästet, att falla platt, att varken veta ut eller in.

Samtidigt riskerar två mindre orter helt att dö ut när arbetslösheten stiger. För Hedemora kommun är det här ett dråpslag – det är lika illa som att SAAB i Trollhättan lägger ner.
Men tyvärr får de små orterna inte någon särskild uppmärksamhet i riksmedia. De stora tevekanalerna och tidningarna väljer att vända ryggen till landsbygdens bruksorter. Att SAAB lämnar Trollhättan skapar en stor medievåg, när det kommer till Långshyttan förblir det tyst. Till på köpet har vi en moderatledd regering som inte gör ett dyft för att rädda vår exportindustri.

För mitt inre ser jag det värsta tänkbara scenariot: två orter som rasar som ett plockepinn – och kvar står bara gapande industribyggnader som andas tomhet.