En statare var i grunden helt utlämnad åt sin godsherre. Osäkerheten var hans dagliga bröd. Hans anställningstrygghet var i det närmaste obefintlig. Ofta flyttade familjen. År efter år. Från plats till plats. Den svenska arbetarrörelsen, folkbildningen och delar av nykterhetsrörelsen lyckades på kort tid bygga upp ett folkhem där människan, den enskilde människans utsatthet, stod i fokus. Aldrig mer ett statarsamhälle. Aldrig mer ett samhälle där världen delas upp i de som äger och de som blir ägda. I stället: en anständig bostad. Ett anständigt arbete. Solidaritet.

Aldrig mer skulle vi böja rygg inför en orimlig arbetsbörda. Aldrig mer skulle maktlösheten vara en daglig, ständigt återkommande känsla. I stället skulle vi formulera ett svar på frågan: Ska jag ta hand om min broder – och det svaret skulle vara ett kollektivt ja. Hur kunde det då komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det komma sig att vi genom bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor?

Rädsla är nu den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde år av kamp – vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag ”Nej. Vi ska inte ta hand om vår broder!” och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja? På Yarden – detta miniatyrsverige bakom galler och staket – hade de flesta två eller fler arbeten. De dagliga samtalen handlade allt som oftast om konkreta frågor: busskort eller nya gymnastikskor till barnen? Lunch till mig eller matsäck åt barnen på deras utflykt?

Det har skett så snabbt, så närapå omärkligt. Plötsligt har vi skapat en återgång till statarsamhället, plötsligt har vi skapat en nygammal klass av egendomslösa som skeppas omkring på osäkerhetens hav. Igen står vi där med rädslan i blicken när godsherren rider förbi, igen kröker vi rygg inför en omänsklig börda. Detta är inte värdigt. Vårt svar måste igen bli ett rungande ”Ja” på frågan om vi ska ta hand om vår broder. Vi måste genomlysa bemanningsföretagens moral, ekonomi och syn på sina anställda. 

JA
Att Fredrik Reinfeldt för första gången som statsminister har riktat uppmärksamhet mot det ökande våldet mot kvinnor.

NEJ
Att våldet mot kvinnor i arbetslivet bara ökar och ökar.