”Många tror att det ska vara som glada Hudik”

– Där jag jobbade förut var det lite mer liv, inte lika rutinbundet som här, säger Robin Famme.
För just de här människorna, som bor på Thulegatan, med just den funktionsnedsättning de har är det viktigt med lugn och ro och rutiner.
– Bilden många har av gruppboenden i handikapp­omsorgen är att det ska vara som glada Hudik, men så är det inte här. Det är mycket lugnare och tystare, men jag tycker om det.

När KA knackar på ytterdörren strax före halv åtta på morgonen har Robin Famme just kommit till jobbet. Solen har ännu inte gått upp. Gunilla Claesson, en av de boende, är uppe och äter frukost. Hon får hjälp av Robins kollega Hanna Ekholm.
Men det sker helt utan buller och bång.

08.15 Robin hjälper Hans med kläderna.

Han går och knackar på försiktigt hos Hans Matslov. Tre av de fyra boende ska få sina morgonbestyr gjorda, kläs på och få frukost i sig innan taxin kommer vid nio-tiden. Bilen ska ta dem några hundra meter bort till den dagliga verksamheten, där de jobbar några timmar varje dag.
Vi följer med in till Hans, lite i bakgrunden. Han sover men protesterar inte när Robin väcker honom. Med van hand hjälper Robin honom upp i toastolen.

Lite senare berättar han att han börjar känna av lyften.
– Kunderna blir äldre och äldre och tyngre och tyngre. Och alla vill inte använda lyfthjälpmedlen, till exempel Hans. Jag känner mig ofta trött i högerarmen.
Har det med jobbet att göra?
– Ja, det tror jag, jag har försökt att använda ett lyftbälte men det känns lika tungt i alla fall.

08.59 Robin och Hans väntar på att taxin ska komma.

Dagen fortsätter i sakta mak. Hans får frukost, dags att väcka Kent Johansson, men han klarar sina morgonbestyr i princip helt själv.
Det är alltid mest att göra morgon och kväll, berättar Robin och Hanna.
– Sen ska man komma ihåg att vi tar hand om det här hushållet också, vi städar, vi handlar, vi gör allt det som behöver göras i ett hushåll.

Strax före nio lyser solen in i vardagsrummet och ger vackra skuggor på väggen bakom teven, som är på. Kent sitter och ser på morgonnyheterna. Hans är redan påklädd och väntar där ute på taxin. Gunilla­ sitter i hallen och väntar, hon med.
När de har åkt finns det tid för fika. Snart ska Robin väcka Nisse Eriksson som är pensionär och inte längre åker i väg till någon daglig verksamhet.
Robin går och tar fram varmkorv ur frysen till middagen. På matsedeln står egentligen köttkorv men det hittade han ingen.
Allt är schemalagt på Thulegatan. En matsedel för varje vecka, efter fyra veckor börjar man om igen.

Blir det inte tråkigt med de här rutinerna hela tiden?
– Man hoppar på det själv också. Det är inte så mycket att välja på, säger Hanna. Robin jämför det med tandborstning.
– Det är också likadant varje dag men det är något som måste göras.
När Nisse har ätit klart sin frukost parkeras han framför teven i vardagsrummet.

Hanna städar ett av de två badrummen i huset. Det är en sån dag i dag. Robin ska på fackmöte och träffa den nya enhetschefen.
Strax efter klockan ett är Hans och Gunilla tillbaka. Kent stannar ett par timmar till på dagcentret. Vid halv två-tiden får Robin luft ytterligare en gång den här dagen. Han och Nisse ska ner på stan och skaffa en adventsljusstake till Nisse.
– Nisse brukar vilja ha choklad också. Det är jag som köper det åt honom, säger Robin.

Senare får han gå ut igen och klättra i trädet utanför Kents fönster. Det är snart jul och ljusslingan måste sättas upp.