Elfriede i boken har samma frisyr och ansiktsuttryck som författaren och nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Det får mig att sätta tänderna i boken. Illustrationerna är väldigt bra gjorda, men jag saknar ett driv. Berättelsen varken utvecklas eller invecklas eller fastnar. Det kanske är meningen, med undertiteln ”en dystopi”?

Men visst är det befriande med den totala avsaknaden av positivt tänkande, Elfriede kommer till jobbet och undrar när köttberget ska dö ut och äcklas av sin obehagligt positiva och gränslösa kollega. Det är svart, svart, som alltid i Grennvalls berättelser. Men hon har gjort det förr. Allra bäst i debutboken ”Det känns som hundra år”, en fantastisk ångestskildring, och i pärlor som ”Sjunde våningen” och ”Det är inte värst sådär i början”.