De belgiska bröderna Dardenne har sedan de började göra spelfilmer skämt bort oss med skarpa socialrealistiska dramer som inte bara säger oss något om samhället utan också om de människor som befolkar det.

I Pojken med cykeln cirkulerar det mesta kring tolvårige pojken Cyril. Mamman har försvunnit (dött? skilt sig? bara givit upp?), pappan vill inte veta av sin son, fadern tycker att han har nog med sitt arbete och sin nya kvinna. Cyril lever i en värld av svek och när också hans cykel försvinner ifrån honom, blir det för mycket. Han kan stå still på cykeln utan att sätta ner fötterna, han bemästrar den, den gör honom till någon. När så också cykeln försvinner är det som att den sista tryggheten rinner bort från honom.

 

Men allra mest längtar Cyril efter sin far. I sin jakt bort från fosterhemmet där han tvingas bo, hamnar han bokstavligen i händerna på hårfrisörskan Samantha. Det kan kanske låta som en väl klassisk, ja nästan klichéfylld, vändning att Samantha sedan öppnar sitt lilla hem för Cyril, att ett slags vänskap uppstår mellan de två. Men tack vare det återhållna spelet, både från Cécile de Frances sida (Samantha) och från pojkens (Thomas Doret), blir det inga klyschor.

 

Det hade kanske kunnat sluta där, som en lycklig novellfilm, men i Dardennes världar är få saker okomplicerade. Hela historien ska inte berättas här, men den inrymmer både spänning och väcker frågor om försoning, offer och ansvarslöshet.

Sammantaget är Pojken med cykeln mycket sevärd. Det är både filmens styrka och dess obetydliga svaghet att det inte förklarar någon bakgrund. Allt handlar om nuet.