24 timmar med kommunalare i Bjurholm

Dygnet kunde knappast ha börjat mer dramatiskt. Det är högmässa i Bjurholms kyrka och kyrkvaktmästare Ronny Sjögren ska precis sätta igång prästens mikrofon när en äldre man plötsligt rosslande segnar ihop på den bak­ersta raden.
Tumult uppstår, snabbt snabbt börjar en kvinna utföra hjärt- och lungräddning. ”Ring! Ring!”, säger någon och Ronny kontaktar snabbt 112. Mannen bärs ut till vapenhuset där räddningsförsöken fortsätter.
Efter några minuter hörs sirener utanför kyrkan. Det är kommunens deltidsbrandkår som är först på plats och snabbt sätter i gång upplivningsförsök med elektrisk hjärtstartare.

En av dem som kämpar med mannen är kommunalaren och deltidsbrandmannen Linda Hyvönen, till vardags undersköter­ska.
– Jag var ledig när larmet gick på sökaren. Jag for till brandstationen, bytte om och sen åkte vi till kyrkan. Nog var det lite dramatiskt, berättar Linda ett par dagar efteråt.
För Ronny innebär hjärtstoppet att en relativt lugn arbetsdag förbytts till nåt helt annat. Inne i kyrkan väntar besökarna, men Ronny bestämmer sig för att inte sätta i gång kyrkklockorna innan ambulansen har åkt iväg med mannen.

Till slut ringer i alla fall klockorna och kyrkoherde Alf Lindh inleder med en bön för att mannen ska klara sig.
När allt har lugnat ner sig berättar Ronny att han började som kyrkvaktmästare 1985. Han kom från ett jobb som metallare på Volvo inne i Umeå. Steget från lastbilsmontör till kyrkvaktmästare kan verka långt, men för Ronny var det inte så märkligt, han ville hem till byn helt enkelt.

17.44 Undersköterskan Ulf Pettersson kör som längst sju mil till brukarna i kommunen

För hemtjänstbiträdet Ulf Pettersson är Bjurholm inte någon hembygd. Men studier tog honom hit, kärleken fick honom att stanna och nu tar han emot i en röd Vi tar fajten-jacka. I dag har han och kollegan Malin Nilsson turen med de värsta tiderna. Det innebär att de jobbar från 07 till 17.30 med två pauser mitt på dagen. Pauser som är så korta att man knappt hinner hem.
Runt 70 gamla i Bjurholms kommun har hemtjänst och nu ska vi ut till en av dem, Ebbe Israelsson i byn Mellanå. När vi sätter oss i bilen berättar Ulf att det bara är ett par år sedan personalen slapp köra i sina egna bilar.
– Som arbetsgivare kan Bjurholm vara lite knölig. Ett annat exempel på det är att min fru, som också jobbar i hemtjänsten, gärna skulle vilja byta tjänst. Jag jobbar 75 procent men vill jobba heltid, hon tvärtom. Man tycker det vore en smal sak att bara byta … Om vi ska vara flexibla i våra jobb, kan väl även arbetsgivaren vara det, säger Ulf med sin sällsamma blandning av östgötska och sydnorrländska.
Han gillar ändå sitt jobb och Malin instämmer:
– Man får ofta nåt tillbaka. Det behövs inte mycket för att de äldre ska göra ens dag.
I Ebbes hem står radion på och Malin plockar ur diskmaskinen och ställer fram dagens middag: plommonjärpar med potatis.

05.36. Blenda mjölkas. Vid spenarna jobbar avbytaren Kristoffer Forss. Mjölken hamnar på mejeriet i Umeå.

Nästa dag. Klockan är 05.30 och fortfarande är det många timmar kvar innan solen går upp, men för avbytaren Kristoffer Forss har arbetsdagen redan börjat. På gården Nylunda sätter han mjölkaggregat efter mjölkaggregat på stinna juver. Under maskinernas dunkanden och kornas råmanden berättar han hur han hamnade här:
– Jag är uppvuxen på gård. Skolan sket sig, jag vart arbetslös och så sökte jag mig hit.
Åtta gårdar går han runt på, delade turer är vardag. Ångan frustar ur mjölkkornas mular när Krille torkar av spenarna med en trasa.
– Alla kor har sin egen personlighet och när man har jobbat ett tag känner man dem.

Samtidigt gör sig dagbarnvårdaren Agneta Grenholm redo för en ny arbetsdag. Lekrummet i källaren står klart och den här veckan har hon fixat nyinköpta leksaker från Tradera. Klockan åtta kommer de första barnen, Julia och Jens.
Agneta berättar att hon har varit dagmamma här i 26 år. Då var de 17 dagmammor i Bjurholm, i dag är de två.
– Det bästa med arbetet är att få jobba med barna och att man får så fin kontakt med dem. Det finns inget ont i dem.
Kvart över åtta ringer det på dörren och ännu ett barn kommer inspringande.
– Nuddar du in dig, Thea? undrar mamma Julia.
”Nuddisen” är en slags elektronisk stämpelklocka, som gör att man vet exakt hur länge barnen är hos sin dagmamma.

10.05 I byn Vitvattnet arbetar de två barnskötarna Linda Bahlenberg Strinnholm och Anna-Stina Hedman. I förgrunden Tobias och Saga.

Nuddis finns också på förskolan Dalabo, som ligger i byn Vitvattnet någon mil från centralorten. Här arbetar barnskötarna Linda Bahlenberg Strinnholm och Anna-Stina Hedman. Linda berättar att hon varit här sedan år 2000 och att ett av hennes egna barn också går på förskolan.
– Det fungerar bra faktiskt. Och jag trivs med jobbet. Det dåliga är väl att vi inte har samma lön som förskollärarna, vi gör i stort sett samma sak.
Annars är det stora samtalet den uteblivna snön, där vi står och huttrar i nollgraderugget på förskolans gårdsplan.
– Sandlådan har frusit, men än kan vi inte åka pulka, suckar Anna-Stina.
Barnen verkar dock inte särskilt bekymrade, där de gungar i gungorna och leker med innebandyklubbor. Plötsligt slutar lille Vidar att leka och tittar bort mot himlen:
– Titta, där är soluppgången!

09.26 Margareta Erikssons arbetsdag började med att hon städade kommunhusets kontor. Nu jobbar hon med toaletterna.

Då har klockan hunnit bli tio och vi åker tillbaka till Bjurholm och förflyttar oss inomhus. Inne på en toalett i kommunhuset svabbar städerskan Margareta Eriksson rent.
– De som jobbar här är faktiskt väldans tacksamma, så jag tycker det är roligt att städa. Det bästa är att man själv får lägga upp hur man ska städa. Nog blir man less ibland, men det blir man väl på alla jobb.
Hon våttorkar toastolen och berättar hur hon blev omplacerad från arbetet på Castorskolan när hon fick ont i fötterna.
– Det är lugnare här, inte lika mycket oljud heller.

11.03 Karin Johansson jobbar hårt med disken på Castorskolan.

Där, på Castorskolan, möter vi mattanten Karin Johansson. Castorskolan är kommunens enda grundskola och köket lagar också maten till hemtjänsten.
– Vi gör det mesta från grunden, till och med pannkakor och palt, berättar Karin.
I dag står hon i disken och torkar tråg. Inne i köket förbereds ugnsstekt falukorv.
– Barnen är faktiskt jättenöjda överlag, även om alla kanske inte tycker om blodpudding.
Klockan har blivit fem i elva när ett sorl sprider sig inne i matsalen.
– Jag hör att barnen kommer, nu måste jag i väg!
Med målmedvetna steg springer Karin mot diskkorgarna som likt en ostoppbar ström snart börjar fyllas av glas, bestick och tallrikar.

Vi lämnar Karin Johansson i köket för att själva äta lunch. Vi ska träffa Kommunals sektionsordförande i Bjurholm, undersköt­erskan Maggie Jakobsson. Hon har själv bestämt var vi ska ses: Lilla Skafferiet, det är enda matstället i kommunen som har kollektiv­avtal.
Över en hamburgare säger Maggie att det svåraste är att få till heltider och fasta anställningar. Kommunledningen är borgerlig och svaret Maggie får när hon föreslår förbättringar i arbetsvillkoren är: ”Hur många kamrater vill du säga upp då?”
Förutom sitt fackliga uppdrag sitter hon i kommunfullmäktige för Social­demokraterna.
– Jag slåss för att det inte ska sparas på skola och omsorg. Steget att bli politisk tog jag för att ta ett annat steg för mina kamraters väl och ve. Men ibland tror jag att jag är ännu mer åt vänster än Social­demokraterna.
Maggie dricker kaffe på bit och berättar om baksidan med att vara Kommunals ansikte i en så liten kommun.
– Man blir lite av en offentlig person, ”här kommer Kommunal och går”. Till slut tog jag bort hemtelefonen och skaffade mig en privat mobil …

13.48 Badvakten Inga-Britt Näslund kollar till barnen. ”Alla är så glada här, det måste vara det mest tacksamma jobb som finns”, säger hon.

Ett stenkast från Lilla Skafferiet ligger simhallen där vi möts av badvakten Inga-Britt Näs­lund. Hon jobbade natt som undersköterska tidigare, men drabbades av en förslitningsskada för fem år sedan. Då fick hon jobbet här. Vid en liten vattenrutschkana vid poolkanten hjälper hon barnen Maja och Emelie att trotsa rädslan och fara ut i plurret. Därnere i poolen väntar föräldrarna.
– Vad du är morsk! säger hon till lilla Maja som med ett glädjetjut åker utför en gång till. Och så ännu en.
– Alla är så glada här, det måste vara det mest tacksamma jobb som finns, säger Inga-Britt och ler.

Kommunen är den största arbetsgivaren i Bjurholm, och trots att den är moderatstyrd är varken städ eller äldreomsorg utlagt på entreprenad. Tidigare var en annan stor arbetsgivare i kommunen förpackningsföretaget Elopak. Men 2001 stängde fabriken och 63 jobbare fick gå. Det trots en unik förstamaj-demontration det året, där moderater och socialdemokrater marscherade sida vid sida för att stoppa nedläggningen.

När vi gör vårt sista besök på vårt Bjurholmsdygn är det tydligt hur viktigt Elopak har varit: Tre av fyra anställda på fikapausen i kommunförrådet i Bjurholm är tidigare Elopak-anställda. Här sitter Fredrik Lundberg, Lennart Classon, Arne Bergman och Kenta Eklund, och av dem är det bara Kenta som inte var på fabriken.
Han berättar att morgonen bland annat fört med sig en översvämning i avloppsverket.
– Det var bara att ta på sig stövlarna …
Kent och Lennart jobbar mest med avloppsverk, reningsverk och gator och vägar, medan Arne och Fredrik bland annat underhåller kommunens 180 lägenheter utvändigt och invändigt.
Vi tar oss till Villavägen där ett badrum ska renoveras. Trots att Bjurholm är en avfolkningskommun är trycket på lägenheterna ändå rätt stort, bland annat för att man tar emot en hel del flyktingar.
När vi lämnar Arne och Fredrik bakom oss har solen börjat gå ner och en svag nymånestrimma lyser upp den västerbottniska kvällen. Vårt dygn i Bjurholm är över.