Oförargligt, småtrevligt men helt utan bett. Så kan man sammanfatta den sjätte Stig-Helmer-filmen. Här minns Stig-Helmer tillbaka på sin barndom och ungdom. Allting skildras i samma nostalgiska skimmer som Åberg gjorde redan på 70-talet i Trazan Apansson-programmen på teve. Ni som kan er Trazan minns säkert de insprängda kortfilmerna med Åberg i kortbyxor som grabb. Här får tack och lov andra skådespelare fylla Stig-Helmers kortbyxor.

Ramberättelsen är att Stig-Helmer en gång för länge sen skänkte sin finaste ägodel, ett Märklin-lok till sin ungdoms förälskelse Annika. Hans norske kompis Ole vill hjälpa Stig-Helmer att få tillbaka loket, och kanske på köpet få träffa Annika igen.
Det är bra tunt och det hela blir en slags episodfilm där minnen och drömmar från förr spelas upp. Bäst är tidskommentarerna, till exempel när tuffa gänget vid motorcyklarna spekulerar i det otroliga i att det en dag skulle bli vanligt med hjälm för cyklister.

Det är nedtonad, snäll humor som vi vant oss med från alla dessa sällskapsresor. Och den varmhjärtade men sorglige Stig-Helmer-figuren, som nu har blivit gammal, lär säkert locka massor med besökare till biograferna.