Det är en skum känsla att se den här omtalade Hollywoodversionen av Stieg Larssons första del av Millenniumtrilogin, Varenda filmruta blir studiematerial, man jämför med den svenska Män som hatar kvinnor.
Om detta hade varit den första filmatiseringen jag sett hade jag antagligen gett den högre betyg.

Så här faller jämförelsen ut: Tätare och mer suggestiv i Hollywoodtappning. Också seriösare och mer detaljerad, inget slarvas över men det gör också att filmen är 2.40 lång vilket är i mastigaste laget. Craig är mer intressant som Mikael Blomqvist. Och Rooney Maras Lisbeth Salander är glåmigare och tanigare än Noomi Rapaces version vilket stämmer bättre överens med böckerna.

Fincher är sedan debuten med Seven känd som något av en expert på att skildra våld med sexuella, sadistiska förtecken. Och här har han onekligen fått ett material som passar. De våldsamma scenerna är ännu obehagligare här än i Män som hatar kvinnor.
Annars är det mycket som är likt också, inte minst tillbakablickarna från 60-talet med den försvunna Harriet Wanger, vilket är det mysterium Blomqvist med hjälp av Salander får i uppdrag att lösa.
Att vissa karaktärer talar engelska med brytning känns fånigt.