Den hårdkokta reportern Berit Hård riskerar förvisning till Fas3-fasan och accepterar därför ett tveksamt PR-jobb hos en framgångsrik lyckokonsult som ska sälja in både ”Nya S” och en skenbart  kramgo sångare i klänning.

Uppföljaren till Bluffen tar liksom föregångaren avstamp i samtiden, med säker blick för dess avarter i såväl politiken som artistvärlden. Drougge kan koderna  och klär av dess företrädare inpå bara skinnet.  Det är drastiskt och dramatiskt så det räcker, men Berit är på väg över gränsen till karikatyr, en balansgång som varje deckarförfattare måste klara.  En del språkslarv från språkbegåvad författare drar också ner betyget.

Att inspirationen till romanen hämtats från den lika sanslösa verkligheten, där självhjälpsmarknaden och spindoktorer är bärande delar, är kul, men dessvärre inte tillräckligt. Det är något mekaniskt över händelsekedjan, liksom över persongalleriet. 

Men det friska i Berit,  den hämningslösa, hennes upproriska attityd och svindlande sårbarhet gör ändå att jag hoppas på bättring till nästa gång.
PS Och Ted, polaren från undre världen, är en synnerligen charmig karaktär. DS.