När jag började arbeta på ett kommunalt boende 2003 med den jourtidstjänstgöring som beskrivs i KA nr 20, trodde jag inte att det var möjligt att inte all närvaro på arbetsplatsen räknades in i sysselsättningsgraden. Men så ser det alltså ut och jag fattar inte att ett sådant avtal en gång har upprättats med fackets godkännande! Och nu går Carema-personal på ett avtal som upphörde i slutet på 1980-talet i kommunal verksamhet.
Men därmed inte sagt att allt i kommunal verksamhet är i sin ordning. Tvärtom. Den är, även den, ett hån mot rimliga arbetstidsregler och en stöld av vårdpersonalens tid och pengar.

När jag fick upp ögonen för att tid på en arbetsplats inte räknas in i sysselsättningsgraden när det är natt på arbetsplatsen, fick jag veta att de som arbetat länge i verksamheten ändå varit nöjda med att det tidigare jourtidsavtalet var ändrat från en hel natts till halv natts bortfall. Det hade väl hänt sådär 1987 tror jag. Men 4,5 timmar/natt räknas alltså fortfarande inte som närvaro, ingår ej i sysselsättningsgraden. Hur kan detta komma sig? Vad var det före 1980-talet som innebar att människor frivilligt gick och la sig i en främmande säng en hel natt utan betalning och sysselsättningsgrad i enlighet med det? Det skedde när kvinnor försökte komma in på arbetsmarknaden genom att sälja sig. Vården är kvinnodominerad. Men varför gick man med på så mycket dumt? För att skaffa sig ett eget liv? Det blev mer likt ett bundet liv – i många fall i joursängen. Hemifrån.

Jag sökte tidigt kontakt med lokalt och centralt fack, skickade in opublicerat material till Kommunalarbetaren (antagligen för omfattande gissar jag) och fick efter kontakt med dåvarande arbetslivsminister Hans Karlsson rådet att vända mig till mitt fack! Där gavs besked att denna fråga kom upp varje år. Ganska uppgivet. Tydligen står den här frågan instängd i en oåtkomlig vrå, medan allehanda osannolika löner, bonusar och ersättningar betalas ut. Jag kallar detta för stöld av vårdarbetares löner.
Under en kort tid fanns förhoppningar till EU-bestämmelserna angående arbetstid men de svenska regelmakarna sökte och fick dispens. Ja, det är en gynnsam modell för den svenska omsorgens betalande. Det sker genom att miljontals och åter miljontals timmar inte räknas in i sysselsättningsgraden.

För min del räknade jag ut att min oräknade närvaro på jobbet under sovande jourpass (som ändå ologiskt nog betalades med en usel timersättning – icketid borde ju inte betalats alls!) innebar 1 veckas nattnärvaro på jobbet på ett 9-veckorsschema, utan att det räknades som närvaro/sysselsättning (i snitt 1 natt per vecka = 4,5 timmar x 9 v = c:a 40 tim). Det var nämligen ”bara” på natten.
Utomstående har bara gapat av förvåning när jag berättat om detta. Och förvåningen blir inte mindre när man kan räkna ut att detta innebär c:a 5-6 veckors ickesysselsättning/år men likväl närvaro på arbetsplatsen. Om man har heltidstjänst. Det innebär i sig 110-115 procents arbetstid. Givetvis inte övertidsberäknad. Utan underberäknad.

Mina fem år som anställd med denna sovande jour innebar alltså sammanlagt ungefär ett halvårs bortovaro från hemmet och sovplats i ett vårdboende med ständig tillgänglighet för behövande boende under natten – men det har inte räknats in i sysselsättningsgraden. Det är ingen saga. Det är verkligheten.

Per Gustafsson,
Vislanda