Året är 2020 och boxningsvärlden har förändrats. Nu är det inte längre människor som boxas, utan enorma stålrobotar. Det har fått sådana som den före detta boxaren Charlie Kenton (Hugh Jackman) att hitta ett nytt sätt att tjäna sitt leverne på.
I Charlies fall blir det att sätta ihop gamla robotar han hittat på metallskrotar och åka runt bland boxningsmatcher i hopp om att roboten vinner och han tjänar en hacka. Men en dag, när Charlie tycks ha nått botten återförenas han med sin son som han tidigare har övergett och det visar sig att de båda har samma intresse. Nu ska de tillsammans träna en robot för den stora titeln.

Kanske kände ni igen lite utav storyn? Det tror jag nog: Det gamla boxningslöftet som blivit en hopplös dagdrivare, pappan som övergav sonen men får en ny chans då de återförenas, den amerikanska drömmen om att börja på botten för att sedan arbeta sig upp till toppen. Till och med den ryska fienden finns där. Och det slutar inte där.

Utan att avslöja för mycket är det en film där klyschorna och stereotyperna staplas ovanpå varandra. Ta lite sådant som tidigare har fungerat och väv ihop det till en story. Men nu vet vi att det inte fungerar så, lika lite som en god stek fungerar bra ihop med glass och kaviar. Att göra en Rocky med robotar och slänga in ett otal andra tidigare koncept är, inte helt överraskande, ingen bra idé.

Visst är den snyggt gjord, med bra specialeffekter. Det vägs dock upp med all smygreklam. Förmodligen gillas Real Steel av barn som kanske ännu inte har så stor erfarenhet av äldre filmer och stereotyper.
För oss andra är det inte mycket att slösa sin tid på.