Politiker med ansvar för äldreomsorgen borde fundera på hur man bygger upp en äldreomsorg, som utgår från de grundläggande villkoren i mötet mellan den privata sfären och den offentliga. Vi måste komma bort från en situation, där man tror att man kan skapa en effektivare och mer kvalitativ verksamhet i vanliga företagsekonomiska termer och modeller.  Hur ska man kunna mäta kvalitén inom äldreomsorgen, så att vi ”konsumenter” ska få fullständig information över alla ”utbud och priser” på alla alternativ?  Visst kan enkäter av olika slag ge grova indikationer på hur människorna i äldreomsorgen upplever omvårdnaden.

Men bara för att påpeka några av svårigheterna i verkligheten:
På min mammas boende fanns det enligt min upplevelse någon enstaka, kanske bara min egen mamma, som skulle kunna besvara en enkät på ett någotsånär meningsfullt och tolkbart sätt. Kvinnan i rummet mittemot, som gillade att komma och lägga sig i mammas säng och prata förvirrat eller mannen man lät sitta i sängen, halvliggande och slumrande, framför teven i samlingsrummet, skulle knappast kunna tillföra någon information i ett sådant tänkt system. Vi anhöriga då?
Jo, det är klart att vi uppfattar en del, men våra korta nedslag i äldreboendets verklighet, gör det svårt att grunda några mer kvalificerade utsagor om den verkliga kvalitén. Personalen då? Det är klart att de är den viktigaste aktören, men deras villkor med ansvar för mellan 10 – 15 äldre på en avdelning, ofta med stor omsättning, och med en naturlig självbevarelsedrift att få sitt arbete och sina insatser godkända, leder gärna till förskönande omskrivningar i enkäternas olika skalsteg. Utifrån dessa förutsättningar är det svårt att se några enkla, rättvisande ”betygssystem”, där vi på allvar skulle kunna jämföra kvalitén i någon mer djupgående mening.

Jag tror att vi måste börja fundera i helt andra banor och återerövra gamla mönster för att ge det ”kollektiva ansvaret” för våra äldre en annan ram. Grundproblemet har ju oftast varit att det brustit i utbudet av olika former av äldreboende och hemtjänst. Här borde en klädsam självkritik idkas av kommunernas förtroendevalda och tjänstemän som under det senaste halvseklet haft alla möjligheter att utveckla en väl fungerande äldreomsorg. Vi har demokratiskt valda politiker, som har beskattningsrätt och möjligheter att anställa kompetenta och drivna medarbetare. Man har haft förutsättningarna att ge dessa förtroendet att genomföra en verksamhet i nära samspel med lokalsamhällets olika aktörer och vi anhöriga, medborgare, som i slutändan är ytterst ansvariga för ”uppdraget”.

Runt om i landet finns många goda exempel på hur personalen fått friare händer inom kommunal verksamhet eller genom olika former av personalkooperativ som skapat en mänsklig, varierad äldreomsorg. En närvarande och lyhörd personal är förstås grundbulten, men där finns också den goda, lokalodlade och välsmakande maten, där äldreboendets gäster själva medverkar i den för dem så viktiga mathållningen. Här hittar man det goda samspelet mellan närsamhällets musikanter, kulturarbetare, ”väntjänstarbetare”, föreningslivet m.fl. En utvecklad samverkan med de anhöriga har också varit en nyckelfaktor i dessa goda exempel, som bygger på att personalens kompetens, kontaktyta och fantasi har kommit till uttryck i verksamheten. Det har också grundats i ett förtroendefullt samspel mellan politikerna i omsorgsnämnden och lokalt ansvarig personal.

Varför inte komplettera insynen med olika former av ”förtroenderåd” vid varje äldreboende, bjuda in anhöriga till samtal om omvårdnaden över en kopp kaffe, öka antalet människor som kommer och hälsar på och bjuder på något till vården osv. Jag tror själv att det bästa medlet för att få grepp om verksamheternas kvalitet är ökad, lokal insyn och samtal mellan alla berörda. Det är i omvårdnadsarbetets vardag, i de nära relationerna mellan personal och boende, som det går att få kunskap om det är en bra eller mindre bra verksamhet. Så vi får bolla tillbaka bollen till oss själva. Det går inte att ”köpa” sig fri från ansvaret för våra äldre. I nära samverkan med våra egna anförvanter, personalen och aktiva förtroendevalda, borde det gå att bygga mer förtroendefulla alternativ för den nödvändiga och genomtänkta äldrevården. Då skulle vi också slippa oron för att någon går ut bakvägen och försvinner med våra skattemedel.

Björn Ericson