Tigertjejen Ninja växte upp hemma hos Bengt och Inga-Lill Eriksson i villan i Junsele.

En avgnagd kant på kylskåpsdörrens nedre list är det enda som vittnar om att det här köket har härbärgerat flera kullar med små vita och gula vilddjur.
– De sista tigerungarna hade vi verkligen pli på. På slutet räckte det med att jag gjorde så här, säger Bengt och höjer tyst ett tillrättavisande pekfinger i luften.
Fast ibland var det helt omöjligt att se på hockeyn på tv.
– De bara slet ut kontakten och sen gav de sig på antennkabeln.

Tigerungar Junsele djurpark. Tigerungarna Todd och Ninja.

Bengts fru Inga-Lill dukar fram kokkaffe på den gula trävillans inglasade altan och intygar att nog kunde det vara rätt kaotiskt ibland. Båda gångerna djurparkens tigerhona Shiva fick ungar, vägrade hon låta dem dia. Så Inga-Lill, som också är anställd på djurparken, fick bli föräldraledig på heltid.
– De är ju så goa, men de skulle ha flaskan varannan timme i början och så måste man dutta dom i stjärten så att de lärde sig kissa och bajsa. Fast det fick Bengt göra, säger hon.
Djurvårdaren Bengt Eriksson är en känd profil i Sollefteå kommun, inte minst efter händelsen den där dagen i november för snart tre år sedan. Det är en vanlig morgon och Bengt ska göra sin rutinkontroll av djurparkens utomhushägn, innan han far på älgjakt. Flera hundra gånger har han gjort samma runda, men aldrig missat att kolla att luckan till tigerburen är stängd. När han står längst ner i hagen hör han en andhämtning bakom sig.
– Innan jag hann svära, bet han mig i nacken. Sen högg han en gång till för att få bättre tag och drog mig som en vante kors och tvärs över marken.
När den 200 kilo tunga tigerhannen Nalin lekt klart med sitt byte, lägger han det under en gran. Tigern börjar slicka i såret under Bengts fot.
– Han hade slitit bort en stor skinnbit och nu ville han väl möra upp mig.


Bengt Eriksson berättar
den historia han berättat så många gånger nu. Det första året efter attacken drog han den framför besök­arna varje dag. Ett bra sätt att bearbeta, som en psykolog efteråt konstaterade. Han berättar om hur han får tag på en 15-kilos sten och drämmer den i huvudet på tigerhannen, som lugnar sig. Hur han får fatt på mobilen men först slår fel pinkod för att blodet rinner ner över displayen. När han till slut lyckas ringa sin fru vill han inte oroa henne. Han ber henne bara kort larma Räddningstjänsten och parkägaren Ulf Henriksson.
– Han ringde och frågade hur det var. Ja, inte är det så jävla bra inte, svarade jag.
I en halvtimme får Bengt Eriksson vänta på hjälpen, han försöker spela död. Till slut hör han ”det vackraste ljudet jag någonsin hört”, tigerluckan som slår igen bakom det stora djuret.
Efter tre veckor på sjukhus och sju månaders sjukskrivning började Bengt Eriksson jobba igen. I många intervjuer har han intygat att han inte kände någon rädsla.
Men, säger han nu, länge klarade han inte av att titta på den där granen där han hade legat och spelat död, med de sista rest­erna av sin söndertrasade jacka över huvudet.
– Det kändes tryggare så, minns han. Jag såg aldrig tigern i ögonen.

Bengt Eriksson leker med tigerungen Ninja. Bengt Eriksson leker med tigerungen Ninja. 
Drygt fyra månader gammal bor Ninja nu på djurparken i Junsele och har börjat äta köttbullar. Men vällingflaskan är fortfarande populär. Drygt fyra månader gammal bor Ninja nu på djurparken i Junsele och har börjat äta köttbullar. Men vällingflaskan är fortfarande populär. 

När vi kör upp med bilen in i djurparken, har kollegan Jonas Skogman redan tagit ut de fyra månader gamla tigerungarna i koppel för fotografering. Kontrasten mot den fasansfulla attacken kan inte vara större. Den vita tigerungen Todd busar med repstumpen som djurvårdaren dinglar i luften. Bengt hälsar på Todds syster Ninja, som med mjuka klumpiga tassar leker med hans arm. Snart ska han ge henne mjölk från den jättelika nappflaskan, ungarna har bara nyligen börjat äta kött.

Djurparken är ett udda inslag i Junsele, en ort med knappt 900 invånare som vid första anblicken andas Norrlands inland. Förbi den tomma pizzerian dundrar en ensam timmerbil och längre ner på huvudgatan tronar samhällets kanske vackraste gråvita träslott, med Filadelfiakyrkans röda skylt på dörren.
De som bor här jobbar på husfabriken, i skogen eller i vården och jag kan inte låta bli att fråga. Får du ofta höra att du har Junseles roligaste jobb?
– Jag har världens bästa jobb, flinar Bengt.
Världens bästa jobb har visserligen krävt arbete varannan helg, jobb hela sommaren som är högsäsong, ibland i tolvtimmars­pass.
– Det blir som en livsstil. Men det sociala blir lidande, kontakten med släkt och vänner.
Som fast anställd åretruntarbetare är Bengt Eriksson en ganska ovanlig djurvårdare. De flesta i branschen får nöja sig med säsongsanställningar och många unga ger upp efter några år. Junsele djurpark startades av ortens trädgårdsmästare en gång, en man som också var ordförande för idrottsföreningen som kom att ta över parken. När den inte mäktade med, tog kommunen över. Det var så byggnads­arbetaren Bengt Eriksson hamnade bland tigrar och kameler.
– Fritidsförvaltningen utlyste en tjänst där som jag sökte. Jag har ingen utbildning, jag fick lära av de äldre djurvårdarna.

Den största förändringen kom när parken köpte in de bengaliska tigrarna. Helt plötsligt gick en stor del av Bengts jobb ut på att skaffa fram kött. Slakta kor och hästar, ta rätt på trafikskadat vilt.
– En vuxen tiger äter faktiskt bara 30 kilo i veckan, men det blir ändå mycket slakt och skitgöra.
Som de flesta kattdjur är tigrarna också rätt egensinniga. För att locka in rovdjuren för natten får de mat först till kvällen. Bengt har många gånger fått ta till en bit gammalt ”surkött” för att lyckas få in de envisa katterna för natten.
– Vi hade en tigerhanne som aldrig ville gå in. Ibland kunde jag sitta på en stol mitt i natten med köttet och halvsova och utanför låg han också och sov. Men han var en nyfiken en, så om jag tog med hunden min eller frun då blev han nyfiken på henne och tassade in.

Bengt Eriksson har skött många olika djur under sina 30 år, men det största förändringen kom med tigrarna. ”Då handlade allt helt plötsligt om att skaffa fram kött, jag har fått stå många timmar och slakta.” Bengt Eriksson har skött många olika djur under sina 30 år, men det största förändringen kom med tigrarna. ”Då handlade allt helt plötsligt om att skaffa fram kött, jag har fått stå många timmar och slakta.”

Bengt Eriksson utstrålar en professionell attityd till djur. Lite av den där typiska jägarmentaliteten: Mindre av förmänskligande och gullande, mer av pragmatiskt kamratskap. Men visst kommer en del djur närmare än andra. Jämngammal med Bengts yrkesliv i djurparken har björnhannen Loke en särskild plats i hjärtat.
– Och Fejsall, kamelen som vi hade som dog i cancer. Han var mysig, då var Bengt väldigt ledsen, minns Inga-Lill.

ID: Bengt Eriksson 

Namn: Bengt Eriksson.
Ålder: 65 år.
Yrke: Djurvårdare och snickare.
Lön: 22 000 (plus OB-tillägg).
Bor: Villa i Junsele, Sollefteå.
Familj: Frun Inga-Lill, två vuxna barn och tre barnbarn.
Bästa med att gå i pension: ”Att få mer tid till jakten och mina tre jämthundar.” 

Attackerades av tigerhanne 

Ärren efter tigerattacken finns kvar i Bengts nacke som blir stel och orörlig i kyligt väder.Tigerattacken bedömdes som arbets­skada och Bengt Eriksson fick ersättning från AFA.
– De skötte sig jättebra det måste jag säga, säger Bengt som fortfarande har värk i nacken som blir stel och orörlig i kyligt väder.
Han har också tappat kraft i högerhanden som blev illa tilltygad. Foten är återställd efter en avancerad operation med transplantation av hud från andra delar av kroppen.
Arbetsmiljöverket gjorde en granskning efter händelsen och bestämde att djurparken måste skärpa säkerheten kring tigerburarna. En extra säkerhetshasp sitter i dag på tigerluckan och utgången har även försetts med ett järngaller. Bengt Eriksson, som i många år varit fackligt skyddsombud tycker att djurparkerna borde bli bättre på att försöka undvika ensamarbete.
– Jag har tryckt på om det så många gånger, men det händer inget. Det är väl en kostnadsfråga. 

Så blir du djurvårdare

Djurvårdare blir du genom att gå någon av naturbruksgymnasiernas djurvårdsprogram. Det finns särskilda inriktningar för att arbeta med djurparksdjur.
Djurvårdare finns förutom på djurparker också på djurkliniker och djursjukhus. 
Att Kommunal organiserar yrkesgruppen beror på att Svenska Lantarbetareförbundet och Kommunal gick samman år 2001.
Djurskötare arbetar i lantbruket.