Livspussel är det många som säger. Jag smakade lite försiktigt på ordet, tog ett bett i ena kanten. Det lät så behagligt, att lägga en bit i taget till dess att hela pusslet är lagt. Regnställ, hjulinställningar och vab. Kör man fast i en ände, kan man alltid börja i en annan. I kökslampans varma sken skulle hela livet gå jämnt upp.

– Jag vill inteee! vrålade husets trotshärskarinna.
­– Men det är väl jätteroligt att lägga pussel? försökte jag duperande.
Trotserskan kastade samtliga pusselbitar rätt ut över köksgolvet. Då insåg jag att hon hade rätt. Vem vill lägga livspussel när man varken får göra nya hål eller karva bort pluppar? Det är helt enkelt inte realistiskt.
Medan jag plockade upp pusselbitarna kom jag på en ny idé – livsplockepinn. Det kändes betydligt närmare sanningen. Att bara vräka ut alla pinnar och se hur de hamnar. Danslektioner, jobbkickoffer och fodrade galonbyxor. Man börjar pilla i ena änden, får loss en tre, fyra pinnar för att sedan plötsligt se hela skiten rasa ihop. Vattkoppor. Sen är det bara att börja om från början igen. Problemet med livsplockepinn är den orimligt långa betänketiden inför varje drag.

– Vad sägs om livsmonopol då? sa jag en morgon till sambon.
Vi funderade på att renovera köket och planen var att leja bort rubbet. Ja, inte till Norrmalmstorgspriser alltså, utan kanske mer som S:t Eriksgatan eller Elverket. Nu när vi hade passerat gå och fått tillbaka på skatten. Sambon var mitt uppe i märkningen av barnens dagiskläder och fattade inte vad jag pratade om. Dessutom skulle ungarnas naglar klippas och ventilationen besiktas så jag lät honom vara. Nja, livsmonopol var nog missvisande det också. Med rot- och rutavdrag behöver man inte längre vara rik för att ha städhjälp. Problemet var snarare att det kändes jobbigt att ringa samtal, ta in offerter och lämna över nycklar. Under samma tid skulle vi hunnit putsa hälften av fönstren själva. Plus att livsmonopol inte är i närheten av så fartigt som det riktiga livet. Det behövdes någonting eldigare, någonting mer med ducka och spring-karaktär.

– Halleluja! skrek jag därför glättigt när jag kom på det.
”World of Warcraft”, världens mest spelade onlinerollspel. Men min version skulle så klart heta ”Livsworld of Warcraft”. Att döda drakar i grottor och duellera med orker och nattalver kändes som småpotatis jämfört med småbarnsåren. Inte heller tar spelet slut i första taget och man ska samla utrustning i det oändliga. Visserligen kanske inte allvädersstövlar, snuttetrasor och termovantar, men ändå. Där snackar vi livspussel som heter duga.