I ett av USA:s hårdaste fängelser där många sitter inburade på livstid härskar förstås ondskan. Men där finns annat också. Och det är det där andra den här filmen handlar om: kärlek, tankar, respekt och bekräftelse mellan människor som borde ha tappat allt hopp för länge sen.

Berättelsen är möjlig tack vare ”Arts in correction”, som filmen kretsar kring. Det är ett projekt i Kalifornien, där fängelset ligger, som ända sedan 70-talet bjudit in fångar att uttrycka sig konstnärligt. De träffas med jämna mellanrum och läser poesi och spelar musik med mera för varandra.
Och de träffas över rasgränserna, vilket annars inte tycks vara möjligt i ett amerikanskt fängelse. För filmens huvudpersoner är detta livlinan, som håller deras mod uppe. Deras straff kommer inte att mildras, det vet de. De kommer att dö här inne men med ”Arts in correction” får de åtminstone chansen att utvecklas som människor.

Det är sorgligt att höra till dessa mäns berättelser men samtidigt hoppfullt att utdömda mördare har en längtan efter att uttrycka sig och bli behandlade som de människor de faktiskt är.
Fokuserat och närgånget. I eftertexterna får vi veta att projektet sen 2010 inte längre får delstatsstöd, trots de goda resultaten. Upprörande!