Det började med att jag höll en inledning om Greklands ekonomi och om de tretton generalstrejker som skakat landet de senaste 18 månaderna, som paralyserat sosseregeringen PASOK till randen av upplösning. Sedan följde en mycket spännande diskussion om traditionen av militant facklig kamp i Brasilien och Grekland, som jag jämförde med våra mesiga fackledningar i Sverige.

Minns ni vad Stefan Löfven, ordförande för IF Metall, tog till för stridsåtgärder när Reinfeldt slaktade a-kassan 2006? Var det strejk? Ockupation av varenda industri i landet? Bränna däck på flygplatsens landningsbanor?
Nej knappast.
Stefan lovade att bjuda högerpolitiker som röstade mot sitt parti på middag! Vilken stolpe.
Mer folkrörelse, mer kamp och en gnutta ryggrad skulle hjälpa vår hundraåriga rörelse tillbaka på fötter igen, och då skulle Reinfeldt vara ett minne blott.

I Brasilansk fackföreningsrörelse finns en annan kultur än i Sverige. Det märkte jag förra gången jag var här, i juli 2008. Kongressen som hölls för landsorganisationen Conlutas, i staden Betim i delstaten Minas Gerais, hade över 3000 delegater. Varje större arbetsplats hade sin egen delegat, och så gott som varje vänstergrupp i landet fanns representerade.
Varje motion hade också sin egen samba, som delegaterna som ville rösta för motionen skanderade. Det låter som en karikatyr av Brasilien men är helt sant. Oppositionen sjöng andra sånger, för att uppmuntra delegater från majoriteten att ändra sig.
En sång jag minns var ”låt studenterna organisera sig i Conlutas. Ungdomen är framtiden och hör ihop med arbetarna”. Och ja, det lät mycket bättre på portugisiska. En annan sång handlade om att slå ihop två landsorganisationer: ”Slå ihop Conlutas, och Intersindical, till en facklig central för social kamp” och så vidare.

Några saker är inte lika progressiva, om än charmiga. Det ena är tidhållningen. Det andra är deras märkliga dagordningar. Till exempel minns jag att Conlutas kongressen 2008 blev försenad med en timme efter lunch, eftersom ordförande och sekreterare för mötet inte var på plats. När de väl dök upp så började halva kongressen dansa och sjunga, och festade iväg ut på parkeringsplatsen, vilket försenade mötet ytterligare en timme. Tid är inte brasilianarnas bästa egenskap.

Häromdagen däremot gjorde en kamrat mig överraskad. Diego, som höll talarordningen på ett litet möte för vänsteraktivister med fackliga uppdrag för LSR (Libertade, Socialismo e Revolucion) talade om exakt hur många minuter och sekunder varje person hade talat och avbröt alla, inklusive mig själv, när man pratat mer än fem minuter.
Varje dagordning börjar dessutom med punkten Övrigt. I Sverige brukar man ha den punkten sist, men här i Brasilien börjar varje möte med långa utlägg om vad som har hänt den senaste veckan eller månaden, och det kan ta flera timmar!

Jag undrar hur LO:s eller Kommunals kongresser skulle se ut med 3000 delegater i Folkets Hus istället för 200, och hur presidiet skulle reagera om halva gänget plötsligt skulle börja sjunga sånger om motionerna, för att sedan dansa samba ut på Norra Bantorget och inte komma tillbaka på en timme.
Nog skulle det vara lite ineffektivare dagordningar, men vilken stämning och känsla delegaterna skulle ha med sig tillbaka till sina arbetsplatser dagen efter!

Mycket har vi att lära oss om facket åter ska bli den folkrörelse det en gång var. Och vi kommer nog aldrig kunna kopiera en annan kultur, men vi kan, om vi tillåter oss, inspireras av andra länders fackföreningsrörelser.