Oturen var att jag åkte långt bara för att upptäcka att det jag letade efter var inom räckhåll hela tiden. Nästan filosofiskt.
Turen var att samtidigt som jag satt på tunnelbanan ut i förorterna, gick polisen till våldsam attack mot ockupationen jag letade efter. Strax innan klockan sex på morgonen bröts dörrarna upp av militärpolisen som, med dragna vapen, stormade lokalerna. De 70 studenterna låg och sov, men det hindrade inte militärpolisen att bruka övervåld, gasgranater och ställa upp en bataljon (ja det kallas så i militärpolisen) av ridande poliser för att rida ner de studenter som försökte komma undan, eller hjälpa till utifrån.

Jag träffade på några studenter som höll på att förbereda sympatiaktoner för juridikstudenterna, på fakulteten för psykologi. De höll ett stormöte med ungefär femtio studenter där jag bjöds in att göra en liten hälsning, och jag passade på att göra en intervju med två av dem.

 

Jag besökte flera fakulteter, från historia och turism till kommunikation, språk och samhällsstudier. Alla var fulla med plakat, affischer och grafitti som fördömde polisbrutaliteten och delstatsregeringen (PT, motsvarande Socialdemokraterna). Överallt hölls studentmöten för att organisera en stödstrejk för kamraterna som gripits och slagits.

Studenter Sao Paolo

Lärarna vi träffade sa att de vill gå ut i stödstrejk tills dess att polisen förbjuds tillträde på universitetets mark. Funktionärsfacket (typ Kommunal) på universitetet höll ett sex timmar långt extrainkallat styrelsemöte och ska ha medlemsmöte idag tosdag för att diskutera eventuella stödaktioner. Hela området, trots det vackra vädret och gröna palmerna, var i socialt uppror. Så sent som i våras dödades en student på universitetsområdet av militärpolisens vårdslöshet. Alla har fått nog.

Jag har bjudits in att tala på stödmanifestationen idag torsdag klockan två, i centrala Sao Paulo. Jag hoppas att det inte blir sammandrabbningar med polisen, men för säkerhets skull får barnen stanna hemma.