Sofi tar färjan till jobbet

­Personal­täthet. I takt med neddragningar och besparingar har ordet fått en osvikligt negativ klang. För det är ont om personal på Sveriges äldreboenden, de anställda sliter och springer. Så vi tog oss till Holmön. På äldreboendet Kap­langården, där Sofi arbetar, bor tre gamla. Och ikväll är en av dem på surströmmingsskiva.
– Man kan verkligen sätta sig och fika och prata med dem. Sån här kvalitetstid har man ju aldrig inne i stan, säger Sofi.
Hon gjorde sin praktik på ett äldreboende inne i Umeå. Då var hon ensam med 30 stycken boende.
Ute på havet går det vita gäss på vågorna. Sofi tar ett par åksjuketabletter och berättar om de råd hon fått mot den gungande sjön:
– Vissa säger att jag ska lyssna på musik. Det funkar ganska bra. Vissa säger ät lakrits. Det funkar inte alls. Vissa säger att man ska lägga sig ner. Det blir bara värre. Jag brukar härda.

 16.09 Framme vi Holmön.

Efter 40 minuter är vi i alla fall ute på ön. Holmön var fram till kommunreformen på 70-talet Sveriges minsta kommun och i dag är 59 åretruntboende skrivna på ön. Någon större arbets­plats finns inte och skolan är nerlagd sen ett par år tillbaka. Men det finns en affär. Och så då Kap­langården, öns äldreboende.
Eldsjälen bakom boendet heter Elise Tegström.
– Jag såg hur det utvecklades på ön, säger hon.
Det här var 20 år sedan, då Elise arbetade som social kontaktman. Hon berättar att det ofta bara tog ett halvår innan de gamla gick bort efter att de tvingats flytta från ön till ett äldreboende inne i Umeå. Omställ­ningen var enorm. Så startades det privata boendet där Sofi i dag arbetar. Hon är nästan ny på jobbet, började i september.
– Första gången var jag nervös, och just det att man var helt själv!
Sofi berättar att hon bara hade varit på ön en enda gång tidigare.
– Men jag såg det som en utmaning att få testa på något nytt. Jag tänkte ”varför inte”?

Från cykelsadeln ser Sofi Berg­gren Holmö by passera. Ängar och grandungar. Vi kommer fram till boendet, en stor enplansvilla i Falu rödfärg. Hjördis Brakander och Edit Rönnmark sitter ensamma därinne och väntar på Sofi. Sofis kollega har hunnit gå hem, men det är ingen fara med det, både Hjördis och Edit är två hyfsat pigga åldringar och på inget sätt hjälplösa. Trots sina 82 respektive 87 år.
– De ska kunna gå själva för att få bo här, berättar Sofi.
Hon sätter i gång att jobba. Kollar vilken mat det ska bli, i dag är det rester av en köttfärsgratäng. Börjar duka upp, värmer mat, skivar grönsaker. Vid 17-tiden sitter Sofi, Hjördis och Edit vid matbordet.
Det här är början på ett långt pass för Sofi. Först 12.30 imorgon går hon av, då har hon haft sovande jour på ett eget rum på äldreboendet.
– De kan larma någon gång och fråga vad klockan är, men man brukar kunna sova.

16.13 En av de två boende får mat av Sofi Berggren.

Efter en rast på

fyra timmar, när Sofi brukar försöka ta en promenad, börjar hon jobba igen 16.30 i morgon. Å andra sidan arbetar hon inte hela veckor och har långa ledigheter där­emellan. Hon berättar om sammanhållningen på ön, då och då kommer någon av öborna in med färsk fisk och bär.
På det hela taget trivs Sofi på Kaplangården, även om hon kan sakna den positiva stressen inne i stan.
– Men här finns lugnet. Och naturen framför allt. Men visst, det är klart att det kan bli lite långtråkigt.
Säger hon och dukar av.
– Ska vi kolla om det är nåt på teve, Edit?
På vägen hem drar kulingen över Kvarken igen.