Vi har nåtts av hårresande berättelser om det privata äldreboendet Koppargården i Stockholm; olyckor, dödsfall, dålig hygien, munkavle på kritisk personal. Men framförallt handlar det om för få anställda.
 Som vanligt ropas nu efter hårdare kontroll. Politikerna i stadsdelsnämnden vill också säga upp avtalet med företaget. Men lösningen är inte enbart kontroller eller ny ägare. Problemet är att ägaren, vem det än är, tjänar pengar på att ha så få anställda som möjligt.

I en fungerande marknadsekonomi går det bra för ett företag som gör produkter med hög kvalitet som många vill ha. Men i svensk äldreomsorg fungerar det precis tvärtom. Ju färre anställda, billigare mat och kortare promenader, desto mer tjänar företaget.  Att dra ner på personal är lönsamt, skattekronorna från kommunen fortsätter ändå att trilla in.
Att medborgarna skulle välja bort vård som inte håller måttet stämmer tyvärr inte. Särskilt inte inom äldreomsorgen. Undersökningar visar att människor i realiteten har mycket små möjligheter att välja och välja bort.

Koppargården drivs av Carema, som i sin tur ägs av ett riskkapitalbolag.
Riskkapitalbolagens affärsidé är att köpa upp företag och sen blåsa upp värdet på dem genom att skära ner på exempelvis personal. Sen säljs företaget med god vinst. Caremas ägare är dessutom skrivna i skatteparadiset Jersey för att slippa betala skatt i Sverige. De lever på svenska skattepengar men vägrar själva att betala skatt.
Varje år försvinner fyra miljarder svenska ­skatte­kronor i vinst till vård- och omsorgsföretagen. Carema gjorde en vinst på 315 miljoner kronor 2009. Pengar som vi tror att vi betalar till vård och omsorg hamnar i stället på privata konton.

Det finns självklart problem även inom kommunal äldreomsorg. Men erfarenheten visar att risken att man snålar på de äldre är högre inom privat äldreomsorg. Vi måste stoppa vinstuttaget inom äldreomsorgen, annars kommer vi att få se många fler skandaler liknande Koppargården i framtiden.

Lars Ohly,
partiledare Vänsterpartiet.