”Många vågar inte berätta om sexövergrepp”

– När det var min tur att berätta så glömde jag bort hans namn. Det var ganska nervöst när man satt där med alla ”hövdingarna”, minns Susanne Axelsson lite generat.
Men skuldkänslor? Nej, det kände hon inga.
– Gud nej, han var så jobbig och vi hade ju länge sagt att han borde flyttas.

Den 80-årige mannen led av en lättare demens efter ett långvarigt alkoholmissbruk. Han var ofta berusad och personalen på demensboendet i Luleå hade i över ett års tid försökt förmå ledningen att inse att han var felplacerad. Socialstyrelsen skulle senare ge de anställda helt rätt. Men då hade han redan förgripit sig flera gånger på en annan boende, en kvinna med så allvarlig demens att hon helt saknar möjlighet att kommunicera med omvärlden.
Att mannen trots kränkningarna fick bo kvar, skyller Luleå kommun ändå på personalen. De tvivlade på om de anställda var trovärdiga eftersom de anställda ”haft en agenda att försöka bli av med” mannen. Det här blir bara en i raden av försök från ledningen att skjuta över ansvaret på dem på golvet. De som gång på gång slog larm.
Men vi tar det från början.

När Linda Moestam kommer till jobbet en dag i början av augusti 2010, hålls ett personalmöte där hon får veta att en av de boende, en 80-årig man, sexuellt förgripit sig på en av de kvinnliga demenspatienterna. Personalen får instruktioner att hålla ett öga på 80-åringen.
– Då inser jag plötsligt att ingen är ute på avdelningen så jag rusar ut och hittar honom när han är på henne igen.
Mannen har byxorna neddragna och står lutad över den gamla kvinnan. Linda Moestam  sliter bort honom och försöker dra upp kvinnans trosor. Mannen blir arg och säger att kvinnan ”inte sa nej”.
– Det var obehagligt, men jag reagerade instinktivt bara, minns Linda Moestam.
Hon gör en avvikelserapport och ringer nattsjuksköterskan, men hon har inte tid att komma. Linda Moestam vill dagen efter göra en polisanmälan och ringa de anhöriga, men det vill inte enhetschefen.
– Jag var jätteupprörd. Men hon sa att det var hennes ansvar att göra det som krävs. Och i det läget måste jag ju lita på min chef.
 
Det blir i stället undersköterskan Susanne Axelsson som gör den första polisanmälan två dagar senare. Susanne, som egentligen heter något annat, blev vittne till det första övergreppet. Även hon har uppmanats av sin chef att inte anmäla, för att inte bryta sekretessen.
– Men jag tyckte det kändes fel. Så jag ringde polisen anonymt först och frågade om det var att bryta sekretessen. Absolut inte, sa dom, berättar Susanne Axelsson.
Även Linda Moestam gör senare en polisanmälan och personalen gör sammanlagt sju avvikelserapporter. Deras larm handlar om flera övergrepp och om hur den gamla kvinnan är orolig och rädd.

Händelserna får stor uppmärksamhet när SvT:s Uppdrag granskning senare avslöjar hur kommunen svikit kvinnan och hennes anhöriga. I tv-programmet är det enhetschefen, förvaltningen och ansvariga politiker som pekas ut som ansvariga. Men andra medier är mer otydliga. På Sveriges Radio heter det att ”personalen ingrep inte”, och på Norrbottenskurirens hemsida skrivs kommentarer om odugliga undersköterskor.
– Det är väl typiskt när det handlar om ett lågavlönat kvinnoyrke, säger Linda Moestam.  Men mest har Linda och Susanne fått beröm för sitt civilkurage.
– Det har ringt folk till mig från hela Sverige. Undersköterskor och anhöriga, men också äldre som är oroliga, säger Linda Moestam.

Hon har framförallt funderat på vårdpersonalens berättelser, de som också sett övergrepp men inte fått någon chef att agera. Eller de som inte ens vågat ta upp det i personalgruppen.
– De hade ingen att prata med när det hände och visste inte vad de skulle göra. Det är många som fått hålla det som hänt inom sig och mått dåligt.
Därför menar Linda Moestam att kommunens åtgärder, som främst handlar om att utbilda vårdpersonal i avvikelserapportering och Lex Sarah, inte räcker långt. Äldrevården måste våga bryta tabut kring äldres sexualitet.
– Jag har jobbat i vården i tio år och det är ett jätteproblem både mellan äldre och hur de äldre beter sig mot personal. Vi måste ändra strukturerna och våga prata om det. Hur vi kan hjälpa de gamla med sexhjälpmedel till exempel, och vad jag ska behöva stå ut med som anställd.

Linda Moestam var sommarvikarie och slutade strax efter att övergreppen skedde. Hon har just inlett sitt yrkesliv som färdig-utbildad genusvetare. Susanne Axelsson är fast anställd undersköterska och jobbar fortfarande på demensboendet i Luleå. Båda är i 20-årsåldern. Medan Linda har fört personalens talan i medierna, fått pris för sitt civilkurage och även hyllats som Årets Luleåbo, har Susanne varit mån om sin anonymitet av rädsla att bli av med jobbet. 
– Det är viktigt att lyfta fram att jag var priviligerad som kunde larma. Jag har en annan utbildning, ingen familj att försörja och var inte beroende av det här jobbet, säger Linda Moestam. 

Susanne Axelsson upplever inte att hon blivit bestraffad av sina chefer. Men de har undvikit att prata med henne om det som hänt.
– Även om jag vet att vi gjorde rätt, så känner man det som att jag har svärtat ner kommunen. Och jag vill inte bli av med mitt jobb.
Även den tredje undersköterskan som polisanmälde, var ung och vikarie. En förklaring är att det var sommar när övergreppen skedde. En del äldre kollegor menade att de inte heller sett några övergrepp. Susanne Axelsson tycker att hon fått ett bra stöd av sina arbetskamrater.
– Fast det fanns de som inte tyckte vi skulle göra en grej av det också. Att det handlar om två sjuka människor, säger hon.

Sedan höjer hon rösten.
– Men jag tycker det är samma sak som när en tjej är full och blir våldtagen. Det snackas mycket om att fulla tjejer inte ska våldtas, men att vara jätteberusad är ju som att vara helt dement. Gamla har samma rätt att inte bli våldtagna, och det är bara vi som kan tala för dom.