”Att läsa och skriva är grunden i en demokrati”

Jag kommer för sent till lektionen i Tensta. I Kista upptäckte jag att jag satt på fel tunnelbana, och fick ta en buss därifrån.
– Du är inte den första, säger Birgitta Notlöf, Livstyckets verksamhetschef, på telefon.
Och då kan jag ändå läsa. Frågan är hur man gör skillnad på Hjulsta och Akalla om man är analfabet.
I klassrummet sitter åtta kvinnor, djupt koncentrerade på läraren Louise Wramner framme vid blädderblocket. Där står det:

torkade bär
som vi ska
äta när vi
kommer hem

Det handlar om bokstaven ä. Här bygger all språkinlärning på elevernas motivation och vilja. Texten som de nu får diktamen på har kvinnorna formulerat själva. Då de inte kunde skriva själva skrev Louise ned texterna.
Dessutom bygger svenska läroböcker på hur en svensk person har tänkt, säger Louise. Därför har gruppen satt ihop sin egen läsebok för andra analfabeter. Den heter Vi dricker te och lär oss e. I den kan det se ut så här:

Solen är liten i Sverige
men stor i Iran och Irak.
Nu bor vi i Sverige.
Här sitter man och solar sig
i solstolar.

I gruppen ingår totalt 16 kvinnor som invandrat till Sverige och som aldrig kunnat läsa och skriva. När KA besöker klassen har fjärde terminen nyss börjat och 13 av kvinnorna har ”knäckt koden”.
– Det innebär att de kan förknippa rätt bokstavsljud med rätt bokstavssymbol. Och att de kan läsa från vänster till höger, och med kontinuitet, säger Louise Wramner.
Hon skriver ”trä” på whiteboardtavlan och förklarar vidare:
– Man kan inte läsa t-r-ä och inte ärt eller rät.
Louise säger till eleverna att göra ordentliga staplar när hon går runt och tittar i kvinnornas skrivböcker. Hon håller upp två bokstäver, h och n.
– Vad är skillnaden? Det är viktigt att göra ordentliga staplar annars tar man fel på här och när.
Louise Wramner jobbar efter den så kallade Wittingmetoden, där fokus ligger på språkljuden. Hon byter blad i blocket och skriver ett antal stavelser: trev, spåd och trag. Eleverna uttalar stavelserna, varpå läraren frågar:
– Då undrar jag, är trev ett svenskt ord?
Kvinnorna är något tveksamma, men de kommer fram till att det nog inte är ett ord, men att det kan bli ”trevlig”. Sedan ska de skriva stavelserna själva.
– Går ner, säger Amineh Eskandar till Intisar Abd Ali vid bordet mitt emot.
– Vem går ner? g går ner, ja, svarar Intisar, och skriver ”trag” i sitt block.
– Jag fick inte gå i skolan i mitt hemland. Det är först nu när jag är gammal, säger Amineh och tittar på mig, som för att förklara för mig varför hon, som vuxen, sitter här och upprepar bokstavsljud.
När hon var liten dog hennes far och Amineh blev tvungen att hjälpa sin mamma i hemmet.
– Är spåd ett svenskt ord? undrar Louise Wramner sedan.
– Spotlight, svarar någon, och kvinnorna skrattar.
Längs salens väggar hänger speglar. Kvinnorna ställer sig vid varsin och iakttar sina munnar när de uttalar vokalerna som Louise säger till dem. När de säger o är munnarna alldeles runda.
– Hur ser munnen ut när ni säger i, frågar Louise.
– Lite glad, svarar en elev.
– I är mycket glad, e är lite glad, tydliggör Louise, och i speglarna blir leendena bredare när kvinnorna stämmer i med ett långt ”iiii”.

 Amineh Eskandar (närmast), Fouzia Amirashgeri och Badria Banan tittar i spegeln hur munnen ser ut när de uttalar vokaler.

Många av kvinnorna har gått på svenska för invandrare (SFI) i flera år. Men där lyckades de inte lära sig skriva och läsa.
– Det kostar mycket för samhället. Och tänk vad det kostar i mänskligt lidande att sitta och känna sig som en idiot för att man inte förstår. Och så måste man vara där för att få sitt socialbidrag, säger Birgitta Notlöf, som är verksamhetschef för Livstycket.
Amineh Eskandar kom till Sverige från Irak för 12 år sedan. I två år gick hon på svenska för invandrare.
– Jag bara tittade. Jag kunde inte läsa och jag kunde inte svenska, säger Amineh om lektionerna.
Birgitta Notlöf har själv arbetat som SFI-lärare tidigare. På SFI är upplägget annorlunda, analfabeter och akademiker blandas i samma grupp, och människor kan komma till och försvinna ur gruppen. I Vi dricker te och lär oss e har de varit samma grupp, med samma språkkunskaper, hela vägen.

Språklektionen hos Louise Wramner är slut för i dag. Kvinnorna har nu i stället samlats kring ett bord i den stora ateljén, och plockat fram sina broderier. Att brodera och sy är ett annat led i språkinlärningen och leds av textilläraren Karin Nordahl. Här får ljud och bokstäver förankring i vardagen. Bland annat har alla broderat sin egen tekanna, som blivit mönster på ett tyg och även omslag till boken Vi dricker te och lär oss e.
Nu har kvinnorna börjat brodera till nästa projekt, som handlar om att lära känna Stockholm. Gruppen gör utflykter runt om i stan och broderar stadens byggnader. Resultaten ska de ställa ut på Stockholms stadsmuseum.
Amineh Eskandar sitter och broderar Globen på sitt tygstycke. Hon tycker det är jättefint att få komma hit och läsa, brodera och få lämna hemmet ett tag. Nu när hon börjar förstå alla bokstäver hon möter känner hon sig gladare och mer hemma i Sverige. Att inte kunna läsa gjorde henne väldigt ledsen.
– Man får hem mycket papper. Det är jättesvårt när man inte kan läsa, instämmer Fouzia Amirashgeri.

Vid bordets kortsida sitter kommunalaren Esin Inal. Hon är inte med i språkprojektet utan kan skriva och tala svenska. Genom Arbetsförmedlingen har hon fått en plats här och hjälper till med data, sömnad, och framför allt – att prata svenska med kvinnorna.
När Esin kom till Sverige på 80-talet fick hon nästan direkt jobb på förskola, med hjälp av en arbetsmarknadsåtgärd som fanns då. Hon lärde sig svenska genom barnen och kastade sig över böcker och tidningar, till exempel KA. Läsa och skriva hade hon lärt sig hemma i Turkiet.
Nu har hon dock varit arbetslös en tid.
– Det är svårt att få jobb i en viss ålder, och som kvinna och invandrare blir det ännu svårare, säger Esin.
Kvinnorna på Livstycket står mycket långt från arbetsmarknaden. För en analfabet finns knappast någon möjlighet att få ett jobb.
– Det krävs enorma kunskaper även om det är ett lätt jobb. Bara att kunna sms:a, det är en oerhört lång väg att komma dit, säger Birgitta Notlöf.

Att kunna läsa och skriva är grunden i en demokrati, säger Birgitta Notlöf. Man måste kunna det för att rösta. Inför valet i fjol fick kvinnorna rösta på försök här, för att veta hur det går till.
– Det blev så att en del röstade på Sverigedemokraterna av misstag, namnet är ju lite likt Socialdemokraterna.
För 19 år sedan drog Birgitta i gång Livstycket. Hon tjänade 3 720 kronor på loppis och sålde sin bil. Sedan dess har organisationen vuxit ordentligt, både fysiskt, ekonomiskt och innehållsmässigt. Det började med tolv kvadratmeter och är i dag den lokal som drar blickarna till sig på torget i Tensta, med butik, stor ateljé och klassrum. Förutom lärare jobbar här även designers, som sammanfogar kvinnornas bilder till mönster som trycks på tyg och prylar.
Ett par veckor senare möter jag gruppen på Bokmässan i Göteborg där de har lanserat sin bok. Det är stolta kvinnor med breda leenden och glitter i ögonen.
– Folk tänker att det är så dåligt i förorten, och så kommer de dit och det är glada kvinnor, det är färg, det är vackert. Det är tvärt emot den gängse bilden, säger Birgitta Notlöf.