Mycket riktigt är det svårt att lämna politiken på hyllan i en så socialt engagerad och politiskt tilltrasslad kontinent som Sydamerika. Klassklyftorna är avgrundsdjupa och medans länder som Brasilien är rika på naturresurser som gas och olja, tillfaller vinsterna sällan befolkningen. Att som europé se Brasilien med sina egna ögon, med hemlöshet, barn i droger och kriminalitet samt oändliga kåkstäder, är en otrolig upplevelse. Man måste vilja bekämpa vilket system som än skapat dessa avskyvärda orättvisor för att kunna kalla sig människa.

Och mycket riktigt. Brasilien har en tradition som sträcker sig tillbaka långt innan diktaturen föll, av sociala rörelser och proteststormar underifrån. De få dagar jag varit här har jag passat på att träffa landsorganisationen Conlutas, Sanitetsarbetarfacket, Juristassistentfacket, vänsteraktivisterna i LSR (Libertade, Socialismo
e Revolucion) och passerat Occupy Sao Paulo –en del av Occupy-rörelsen som finns i över tusen städer runt om i världen.
Det är svårt att inte tänka på kamraterna i min lilla fackklubb och sektion i västra stockholm. Jag är övertygad om att allt går prima utan mig. Arbetsplatsombuden och klubbstyrelsen är otroligt kompetenta och det fackliga arbetet skulle inte kunna lämnas i bättre händer än Normas, Zekiyes, Fatimas osv.

Den 25 november håller fackklubben en demonstration för tredje månaden i rad, till den lokala stadsdelsnämndens politiker för att höja lönerna. Det ska bli spännande att läsa i världspressen om första gången en politiker säger ja eller nej på en rak fråga… J
Ni som vill läsa om lama representantskap och lyckan över att ha sin huskatt i knäet när man dricker söndagskaffe kan hitta andra bloggar.

Den här bloggen kommer handla om en snabbvisit i de civila motståndets hemland. Om hunger och kamp, om orättvisa och rättvisa, om cementsamhället i storstäderna och de spirande ogräs som mot alla odds bryter upp genom asfalten.
Det här är min historia.