Han är över nittio år och ger ett litet barskt intryck, det är han som sätter punkt i samtalen, klär sig dagligen i väst. Han drev en gång en välmående rörelse i möbelbranschen, är i själva verket alltid uppriktigt tacksam, nästan berörd, över det han kan få i form av tjänster.
Idag ska han alltså duscha. Och han behöver stöd i det, därför att han har lite yrsel och kan inte lyfta armarna högre än till hakan, dessutom är han något senil, vilket gör att han kan komma att glömma av att skölja tvålen från kroppen, eller vad det är tänkt att han förväntas göra då han står ensam och naken bakom ett duschdraperi.

Jag rullar upp mina byxben, tar av mig strumporna, trär på ett par plasthandskar. Det är en ofattbar hög luftfuktighet i duschen, och jag svettas ymnigt över magen under plastförklädet redan när jag börjar tvåla in Evert Nilssons kropp. Han blundar, och underläppen darrar lite lätt, hans händer, stora som kråkor, vecklar ut sig mot låren då han med möda böjer sig fram så jag kan komma åt hans rygg, som är ett månlandskap av åsar och sänkor. Hans nacke är så smal, ett mänskligt mästerverk att den håller huvudet uppe, och när jag tvättar den känner jag ett så stort ansvar att jag börjar gråta, en tyst gråt.

Jag tycker mycket om den här mannen: ett slags tapperhet i att dagligen kliva ur sängen, fladdra med fötterna, tiga sig igenom ett bad; och jag kanske gråter, låter mina tårar späs ut av ansiktssvetten och duschstrålens vatten; kanske gråter jag för de döda som står mig nära, för att också jag ska dö och mina barn. Eller så gråter jag helt enkelt för att jag på allvar börjar förstå att jag hade velat tvätta min åldrade pappa. Men han dog innan han kom dit, han tvärnitade och gick ut genom köksdörren innan ålderdomens beniga klor hunnit gripa honom i skjortan.

Per Teofilusson: ”Det vackraste man kan få vara med om” 

Per Teofilusson är 48 år och berättar att han började skriva efter att han fyllt 30. Han beskriver det som att han började "i ett slags vanmakt" och också en vilja att bli bekräftad, att bli sedd.
Den här novellen skrevs just ur en känsla av vanmakt, vrede. Per säger att det också finns ett inslag av hämnd. Att skriva för att göra det meningslösa råslitet med ständig underbemanning meningsfullt och synligt. "Jag vill berätta, känner att jag måste."
Per har tidigare varit publicerad i tidningarna Metallarbetaren (som den då hette, nuvarande Dagens Arbete) och Ordfront Magasin.

I novellen "Ett så stort ansvar" spekulerar Per om varför tårarna börjar trilla. Han säger att han landat i att det mest är en reaktion på den gamles tillit "att han lämnar sin nakenhet och bräcklighet bokstavligen i mina händer. Det är bland det vackraste man kan få vara med om i omsorgen".
Till vardags är Per Teofilusson timmis inom såväl psykiatri och äldreomsorg som på skola och förskola.

Johan Erlandsson