Det är något med balansen i den här berättelsen som inte är bra. Miles bryter upp från föräldrarna, inleder en relation med en minderårig, flyr till ett kollektiv i ett ockuperat hus. Och försonas med pappan.

Boken lyfter de sista 50 sidorna. Innan dess segar sig romanen fram och det pladdras alldeles för mycket om gamla baseballspelare.
Auster skriver som alltid fint. Extra irriterande därför med grova korrfel, som att Miles får heta Mike helt plötsligt, flera gånger dessutom.