Jag trodde att ironin var död. Men medan jag ser filmen tänker jag att de medvetet måste ha gjort en kalkonfilm – av någon outgrundlig anledning – och att ironin då uppenbarligen skulle vara fullt levande.

Roger Brown är en komplexfylld men framgångsrik man med en fru som är för vacker för hans eget välmående. Sitt lyxliv bekostar han med konststölder.
In på banan träder snyggingen Clas Greve, ett högdjur i affärslivet och dessutom med ett förflutet som internationell specialkommandosoldat. Roger Brown vill stjäla Greves konst, Rogers fru vill ligga med honom. Och det är vad som sker. Därefter blir Greve en mördarmaskin, han blir en norsk Rambo.

I början funderar jag över karaktärerna, de är serietidningsaktiga och platta och som åskådare kvittar det mig lika vad som ska ske med dem. Det jag engagerar mig mest i är att de tre kvinnliga karaktärerna (hustrun/älskarinnan, älskarinnan och den prostituerade) är hel eller halvnakna i var och varannan scen de är med i.
Men så långt i handlingen hade jag ingen aning om vad som komma skulle.
Sedan blir det mördarjakt på norska landsbygden. Någon gömmer sig hel och hållen i en mycket lösflytande bajshög till ett utedass (andas genom en uppstucken tom toarulle), en kamphund spetsas på en traktor.

Den ena fantastiska scenen avlöser den andra, och det är inte menat som ett gott betyg. Till slut börjar man skratta, för att det är enda sättet att försvara för sig själv att man sitter kvar och tittar.