Det här är en underbar bok om Sveriges mest egensinnige filmregissör, Bo Widerberg.
De flesta känner nog till hans största filmer, ”Kvarteret Korpen”, ”Lust och fägring stor”, ”Ådalen 31” och polisdramat ”Mannen på taket”.
Mindre känt är att Widerberg led av en bipolär sjukdom som gjorde att hans humör svängde från rasande verksamhetslust ned till bottenlös uppgivenhet. Det fanns medicin, men det ville filmaren inte ta. Lugnande tabletter skulle kapa de ”kreativa topparna”, fruktade han.

Så blev det som det blev: ständiga krascher med producenter och finansiärer, gräl med fotografer och tekniker, skandalartade tidningsrubriker, nedlagda storproduktioner. Skäll på kolleger i filmbranschen.
”Bergman är bara en dalahäst mot världen!”
Sådant gick hem i kvällspressen.

Fast Widerbergs skådespelare älskade honom, även om de fick svettas  under den demoniske skåningens uppfattning om konst och skådespeleri. Ofta fick de inte ens ett manus. Improvisation, inte planering, var Widerbergs kännemärke.
Och valet av skådespelare.
Han hittade den tonåriga överklasstjejen Pia Degermark i ”Hänt i veckan” till rollen som ”Elvira Madigan”. Hon hade aldrig sett en filmkamera, än mindre legat framför en. Det var mycket ligg i ”Elvira”, och mycket svenskt sommarljus genom bokskogar. Världssuccé, förstås. Musikslingan i filmen, Mozarts 21:a pianokonsert, blev en landsplåga, nästan som Te´ dans me Karlstatösera´ med Sven-Ingvars.

Valet av kommissarie Martin Beck efter Sjöwall-Wahlöös polisromaner var än mer omskakande för svensk biopublik: Carl-Gustaf Lindstedt, landets rikskomiker och lustigkurre i ”Hylands hörna” skulle spela gravallvarlig snut med begynnande magsår.
Det gick helt utmärkt. Lindstedt VAR Beck. Det som kommit efter är bara usla kopior. Widerberg återanvände Lindstedt i Arthur Millers ”En handelsresandes död” för teveteatern i slutet av 70-talet.
Alla drevs till utmattningens gräns av regissören, men det blev succé igen.

Lindstedt var också påtänkt i en av huvudrollerna i ”Mannen från Mallorca” efter Leif GW Perssons polisroman om den så kallade bordellaffären då landets justitieminister misstänktes besöka prostituerade. Lindstedt som led av astma tvingades avsäga sig  jobbet och rollen som kriminalkommissarie Dahlgren spelades i stället av den imposante Ernst Gunther.

Det är en bra film om Stockholm och Sverige. Jag ser ofta om den på dvd. Den visar vad Widerberg kunde göra med sina skådespelare. Sven Wollter får här agera den halvreaktionäre  spanaren ”Jarnebring” och gör det med äkthet och känsla och göteborgsk intonation.
Det där med revolution ”var ju sånt som ongarna höll på med för tio år sedan. Det är åttiotre nu, Johan”, säger Wollters Jarnebring till sin spanarkollega Johansson (Tomas von Brömssen) som börjat hysa vänsteråsikter.

Jag har hittat två faktafel i Blomkvists  mer än 500-sidiga biografi.
Jag är inte så småaktig att jag avslöjar vilka.