– Jag kände mig som en börda, att det var jag som ställt till det, säger Louise Artfors och himlar med ögonen. Hon är undersköterska på Hällebäcks äldreboende.
Tillsammans med arbetskamraterna sitter hon runt ett bord och pratar om hur det var. Väggen är täckt av akvareller som de boende målat. 
Det är eftermiddag och de boende vilar. Undersköterskorna runt bordet är eniga om att rätt till heltid är bra, men inte som den fungerade i Stenungsund.
När rätt till heltid infördes för tio år sedan gick Louise Artfors upp från 68 procent till hundra.
– Jag behövde det för att överleva.

Men det fanns inget bra system för hur heltiden skulle fungera.  Oron och irritationen spred sig bland arbetskamraterna på avdelningen. Stressen gjorde att Louise Artfors gick ner i tid. Trots att det blev knapert ekonomisk.
När rätten till heltid infördes fick alla som ville gå upp i tid. Det innebar att gruppen fick en personaltäthet som var högre än budgeterat. På arbetsplatsträffarna rapporterade chefen om hur mycket back de låg. Alla kände sig pressade att göra av med tiden. Men det fanns inget system.
– Jag hade en klump i magen när jag kom till jobbet, jag visste aldrig var jag skulle vara, säger Louise Artfors.
Tanken var att man skulle gå till en annan avdelning eller ett annat äldreboende. Men det var oklart vem som skulle vart och när.
– Det kunde ringa och någon kunde bli tvungen att gå.
Anki Davidsson är också undersköterska på Bryggan. Hon minns att det blev irritation i gruppen, men skrattar lite och säger:
– Vi fick slåss om det, vi visste att ingen ville.

Petra Eklund är huvudskyddsombud, men har också varit undersköterska på Bryggan.
– Det var en ovisshet. Ska du eller jag offra mig? Det blev godtyckligt. Det fanns grupper som var sura på den som gick upp i tid eftersom det blev en kollektiv bestraffning, säger Petra Eklund
Louise Artfors minns att hon var stressad de dagar hon var ledig. Hennes val att gå upp i tid innebar att en arbetskamrat kunde bli tvungen att gå iväg till en annan avdelning. Hon kände skuld och det blev ett skäl att gå ner i tid.
Undersköterskorna berättar hur de kom till arbetsplatser de inte kände. Därför kunde det hända att de bara gjorde det nödvändigaste och sedan gick tillbaka till sin avdelning. Resultatet av det blev att personaltätheten ändå blev högre än vad som var budgeterat. För att lösa det valde arbetsgruppen ofta att gå en kort om någon var sjuk. Eller nollvicka, som undersköterskorna säger.
– Det var eviga diskussioner om möjligheten att nollvicka, säger Louise Artfors.

Eftersom de arbetar på en demensavdelning ville de inte ta in vikarier av hänsyn till de boende som blev oroliga av många nya ansikten. Men det var också svårt att bli av med timmar när ingen ville ha dem.
För fyra år sedan avskaffades rätten till heltid.
– Det var svårt med schemaläggningen. Man kanske kunde ha gjort något åt det, men vi har lite bekymmer överlag. Vi sticker iväg i pengar och håller på med en utredning, säger Arne Olsson (C), förste vice ordförande i kommunstyrelsen.
Sedan dess har kommunen erbjudit anställda att gå tidigare i pension om inte tjänsten tillsätts. För två år sedan ville kommunen sänka sysselsättningsgraden för alla undersköterskor till 90 procent, eller säga upp elva personer. Kommunal protesterade och hotet blev inte verklighet.
Louise Artfors hade kvar sin heltidstjänst och började arbeta heltid när gruppen inte lägre hade så mycket disponibel tid som skulle göras på andra avdelningar.
– Vi diskuterade det mycket i gruppen innan jag bestämde mig, säger Louise Artfors.
Trots att personaltätheten minskat tycker hon och arbetskamraterna att de fått arbetsro. Förr smittade deras egen stress av sig på de boende som är dementa och därför är extra känsliga. Nu är de lugnare.
Arbetet har blivit lättare att planera och det finns omlottid för att rapportera och läsa dokumentation. Anki Davidsson som är schemaansvarig tror att korttidsfrånvaron minskat.

Alla tycker att rätt till heltid är nödvändigt, de vill veta att de kan försörja sig själva och tjäna ihop pension. Men om rätt till heltid införs igen ska det finnas ett system.

Stenungsund

Alla i äldreomsorgen som ville fick gå upp till heltid eller höja sin sysselsättningsgrad. 93 procent arbetade heltid. I dag arbetar 33 procent heltid.
Alla fortsatte att arbeta på sina arbetsplatser. Budgeten utgick från den tidigare personaltätheten. Den tid som inte var budgeterad kallades för disponibel tid, den tiden skulle man gå in som vikarie på en annan arbetsplats. Systemet fungerade inte. 

Källa: Kommunal