Som legitimerad sjuksköterska inom slutenvårdspsykiatrin och med flera års erfarenhet som mentalskötare blev jag något fundersam när jag läste slutsatserna i Johan Berlins forskning, så som de presenterades i KA nr 14. Visst finns det personal som var med på 70-talet men de utgör på intet sätt majoriteten av de anställda. Varför hans resonemang att psykiatrin utifrån personalens perspektiv skulle präglas av de övergrepp som förekom för 40 år sedan blir ytterst tveksamma.

Att exempelvis bältessängen står på en undanskymd plats har snarare en terapeutisk förklaring. Bältessängen är symboliskt laddad, inte bara utifrån ett historiskt perspektiv utan från det faktum att den inbegriper tvång. På avdelningar där både patienter som är tvångsvårdade och patienter som vårdas frivilligt vistas kan bältessängen väcka anstöt, liksom alla tvångsåtgärder, varför dessa inte ska ha en framträdande roll.

Påståendet att de flesta i personalen bär privata kläder är också något som förvånar mig. Då jag jobbat på samtliga psykiatriska slutenvårdskliniker inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset (Sveriges största sjukhus) har jag inte sett en enda avdelning där personalen inte bytt om till arbetskläder. Undantaget är Rättpsykiatrin, vilket förklaras av långa vårdtider varför de fått dispens.

En synpunkt som jag dock delar är den att det inom psykiatrin finns få fasta läkare. Vilket leder till att omvårdnadspersonalen, sjuksköterskor och mentalskötare/undersköterskor får ta mer ansvar av både medicinsk och organisatorisk karaktär. När det inte finns fasta läkare så blir kontinuiteten mellan behandlare och patient lidande. Omvårdnadspersonalen får då inta en kompensatorisk roll vilket inte är optimalt för vare sig arbetsmiljö eller patientsäkerhet. De organisatoriska bristerna är stora och något som måste åtgärdas, men att ytterligare stigmatisera verksamheten är inte rätt väg att gå. Snarare behövs det mer resurser samt bättre förståelse för hur arbetsmiljön ser ut för omvårdnadspersonalen och hur detta påverkar behandlingen.

Christopher Holmberg,
sjuksköterska inom slutenvårdspsykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.