Det handlar om Patty och Walter Jessica och Joey, den svenskättade familjen Berglund.  En välutbildad, vit medelklassfamilj med villa, Volvo och sympatier för demokraterna, sopsortering och en klimatanpassad livsstil. Den i USA hyllade författaren Jonathan Franzen ger dem 650 sidor – en familjekrönika i Tolstojs breda livsbejakande berättartradition och med en god del av John Irvings absurda stilgrepp i kryddpåsen.  Jag köper det med hull och hår och det känns tomt när jag måste slå ihop boken och efter 650 sidor till slut ta farväl av mina nya kompisar och deras bitvis mödosamma brottningsmatch med livet.

Redan inledningsvis förstår vi att något jobbigt har hänt. Den rättskaffens, godhjärtade och arbetsamme Walter Berglund hudflängs i New York Times. Hans tidigare grannar på Ramsey Hill i den lilla staden S:t Paul häpnar. Och vad har hänt med  Patty, den unga hustrun som så hängivet ägnade sig åt grannsamverkan, ”en solig bärare av sociokulturellt pollen, ett förbindligt bi”, en av villaområdets få hemmamammor.  Men det krackelerar. Sonen Joey flyttar in hos de konservativa grannarna, något som ytterligare ökar spänningen i äktenskapet.  Franzen jobbar med långa återblickar och fokus flyttas från den ena till den andra i familjen. Det är bara duktiga flickan Jessica som inte får tillräckligt med utrymme, vilket är ganska typiskt och trist.

Berättartiden omspänner bortemot 50 år och slutar runt 2008. I familjens eget drama får vi den amerikanska samtidens historia, där marknadens pengahunger  är den överordnade och osynliga dirigenten, även i en systemkritisk familj som Berglunds. Kraften går inte att styra. Men det är inte en indignationsroman, mer skarpögd med ömsint blick på de människor som befolkar den. Framförallt är det en historia om kärleken, den som kan övervinna allt, även när man nästan slutat hoppas.