Hofors tidigt ute med heltidsrätt

Redan 2004 kom Hoforsmodellen, men fortfarande går meningarna isär om modellen på Hesselgrenska äldreboendet i Hofors.
– Det är en otrolig frihet, säger undersköterskan Titti Hög-lund.
– Det är inte värt pengarna att jaga tid, säger hennes kollega Maria Backlund.
Hesselgrenska är ett demensboende. Den gråmulna dagen där utanför gör att inte mycket ljus kommer in i det stora, luftiga dagrummet där vi sitter och diskuterar rätten till heltid. I bakgrunden flimrar en teveapparat, utan tittare. De flesta boende är på sina rum. Arbetsplatsombu-det Anki Lööf, som också jobbar som schemasamordnare, bekräftar att det finns flera på arbetsplatsen som är missnöjda, trots att de faktiskt har rätt till heltid.
– Man måste jobba två kvällar i veckan och varannan helg för att komma upp i en heltidslön. För mig funkar det, men en del blir stressade av det här. Och man kommer aldrig upp i heltid utan att anstränga sig. Modellen är svår om man inte vill förstå den, säger hon.

Maria Backlund tackar nej till de extra pengarna och nöjer sig med sin grundlön. Något ob-tillägg får hon aldrig, eftersom det är det tillägget man som personal har att bolla med i timbanken.
– Jag jobbar heltid men jag jagar inte tid på andra avdelningar. Man behöver vara ledig, man behöver sina fridagar. Och var-annan helg vill jag inte jobba. Rent ekonomiskt skulle det vara bra men jag orkar inte jaga tid så där.
Cirka 1 500 kronor förlorar hon på att inte jaga tid. Å andra sidan vill hon inte ha tillbaks det gamla traditionella schemat heller, när hon hade den märkliga sysselsättningsgraden på 69,8 procent.
Rent praktiskt går det till så att de anställda skriver upp sig på en tavla om de är villiga att ta andra turer än dem på egna avdelningen. Var tionde vecka, lägger Anki Lööf ett schema utifrån vad folk har skrivit på tavlan och vilka ledigheter de har önskat sig i datasystemet. Tidigare hade de något de kallade pusselmöten som var till för att lösa de krockar som uppstod.
– Inför de här pusselmötena hade en del ont i magen, berättar Titti Höglund.
Modellen bygger på att de anställda är flexibla, säger hon.
– Jag vill också vara flexibel men det beror ju på hur mycket man orkar, skjuter Maria Backlund in.

Arbetsplatsombudet och samordnaren Anki Lööf ser, som de flesta vi pratar med, både fördelar och nackdelar.
– Rätt till heltid har vi men frågan är om det är en heltid utan att man stressar ihjäl sig. Men jag skulle bli väldigt förvånad om folk ville byta tillbaka till hur det var förut. Det tror jag inte att folk vill.
Men blir det inte lite grann som att alla anställda är som timvikarier?
– Jo, kanske i och med att man får springa runt och jaga tid. Fast man väljer ju ändå själv.